Vad är en människa?

Posted on

Vad är en människa? Vad är egentligen en människa? Vad definierar den? En komplex fråga, givetvis, och också en fråga som har ställts under många årtusenden. Är vi bara ett av alla de djur som befolkar vår planet? Är vi högre stående? Vad innebär det att vara högre stående? Vad innebär den intelligens vi så ofta säger skiljer oss från djuren. Är vi en del av naturen, eller står vi över den?

Människan är ett av de få djuren – kanske det enda – som vet om att det ska dö. Vi lever i, låt säga 80 år. Det är en mycket kort tid. Även med våra egna mått. Ser vi till jordens mått, eller ännu hellre universums, då lever vi i stort sett inte, har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig göra det. Vi är obetydliga.

Våra liv är meningslösa. De är det. När vi föds finns det ingen mening med någonting. Men vi kan välja att acceptera det och skapa oss mening; fylla livet med saker vi trivs med, saker som skänker oss en mening i en objektivt meningslös tillvaro. Eller så kan vi dö. Vi väljer oftast att leva, att skapa oss mening och göra det liv vi fötts in i – utan att ha valt det själva – meningsfullt, och förhoppningsvis till och med njutbart.

Vi gör det för att vi kan. För att vi människor har en fullständigt unik förmåga att sätta oss över instinkter och känslor. Vi kan välja att inte agera på något som våra instinkter säger bör ageras på. Vi kan låta högmod gå före fall och vi kan vända andra kinden till. Vi kan välja att vara altruistiska filantroper och vi kan välja att offra vårt liv för en annans frihet. Vi kan det för att vi är människor. För att vi tillhör den art på jorden som gång på gång har vunnit i evolutionens bisarra roulettespel. Vi är människor för att vi har haft turen att bli det.

Vi kan ta oss an till synes omöjliga problem och lyckas lösa dem. Vi kan bygga hus och vi kan odla mark. Vi kan räkna ut hur lång tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen och vi kan åka till månen. Vi kan åka till månen. Inget annat djur kan göra det. Inte som vi känner till. Vi kan måla tavlor som berör och vi kan abstrahera oerhört komplexa skeenden. Vi kan skapa datorer och vi kan skapa internet. Vi kan skapa ekonomiska system som utrotar fattigdom, vi kan skapa demokrati och vi kan skapa frihet. Men vi är också den enda art som kan ta allt detta för givet.

Att vara en människa är att vara någonting fantastiskt.

Så när jag, med flera hundra tusen års evolution i ryggen och tusentals år av tekniska, filosofiska och mänskliga framsteg, ska logga in och får den här jävla skitfrågan, då blir jag fan kränkt:

 

Du kan bevisa att du är en dator istället, jävla as.

Du kan bevisa att du är en dator istället, jävla as.

Varför är jag så jävla osäker på att jag är så jävla smart?

Posted on
Yes, yes. I am very smart. Very smart indeed. Yes.

Yes, yes. I am very smart. Very smart indeed. Yes.

McArthur Wheeler heter en man som 1995 rånar två banker i Pittsburgh. Han rånade båda bankerna under en och samma dag, och blev sjukt förvånad när han senare på kvällen blev gripen. Förvisso hade allting spelats in på övervakningskameror och visats på kvällsnyheterna, och han hade inte dolt sitt ansikte. Eller jo, han hade det. Han hade nämligen haft citronjuice i ansiktet.

Som barn har du kanske använt citronjuice som osynligt bläck. Man skriver med det på ett papper, och texten syns inte förrän man håller pappret framför en varm lampa, varpå citronjuicen oxiderar och blir mörk. Av den principen drog McArthur slutsatsen att han skulle vara osynlig, eller åtminstone att hans ansikte inte skulle synas på övervakningskamerorna, om han hade citronjuice i ansiktet. Jag är en mycket obildad man, ska gudarna veta. Jag har inte läst en tillstymmelse till vetenskapsteori eller logik, men jag TROR att det inte fungerar så med logisk deduktion såsom McArthur tänkte sig. Inte helt och hållet, i varje fall.

Händelsen inspirerade de två forskarna David Dunning och Justin Kruger på psykologiska institutionen vid Cornell University att fundera på hur jävla dum i huvudet en människa egentligen kan vara. Och framför allt varför den dumma jäveln inte fattar hur jävla dum den är. Resultatet av studien blev den så kallade Dunning-Kruger-effekten, som kan formuleras ungefär såhär:

Inkompetenta människor överskattar sin egen kompetens i högre grad än vad kompetenta människor gör. Kompetenta människor tenderar istället att underskatta sin kompetens.

Den här kognitiva biasen kan förstås bli lite problematisk om både kompetenta och inkompetenta rör sig mot mitten när det kanske borde vara tvärtom. Åtminstone ibland. Men det vanligaste uttrycket är nog de människor ni känner – eller är – som är toksäkra på något som de faktiskt egentligen inte är toksäkra på. De som med säkerhet kan berätta hur någonting är och hur det ligger till. De som vet hur invandringsfrågan ska hanteras, eller huruvida man ska eller inte ska ge pengar till tiggare, eller varför man helt utan betänkligheter ska få säga neger hur jävla mycket man vill. Eller hur Rysslands säkerhetspolitiska situation utvecklas.

Man vet liksom hur det ligger till.

Förstås inget nytt. Bertrand Russell skrev redan 1933:

The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.

Och han lär sannerligen inte ha varit den första som insåg det.

Nästa gång du sitter på den där släktmiddagen och samtalet glider in på ämnen ingen egentligen behärskar, men där någon tvärsäkert hävdar sig veta exakt hur det ligger till, skrik ”DUNNING-KRUGER!”, vält bordet och spring.

Nu ska jag dock mycket villigt erkänna att jag inte alls är säker på att det här stämmer, något av det. Jag tror det, men jag kan förstås ha missat något, tolkat något fel eller kanske missuppfattat allting. Eller, jag kan ha gjort det. Jag vet inte. Tror jag. Kanske.

Jävla universum

Posted on

Mitt i natten, alldeles försent, fastnar jag vid köksfönstret på min väg att sova. En helikopter ser jag, en bra bit bort. Först tänker jag att det är ett flygplan; ibland ser vi inflygningar till Arlanda från lägenheten, men det här är inget plan. Akademiska sjukhusets ambulanshelikopter brukar dock flyga över här. Det är mitt i natten så den flyger högt. Kanske för att inte störa i onödan, tänker jag. Jag hör ljudet närma sig och tänker inte på vad som kan ha hänt, bara på att det nu finns en till person i helikoptern. En som inte fanns när de åkte. Och kanske inte finns när de kommer tillbaka

Det är natt och ljudet av helikoptern hörs tunt, men närmar sig. Försiktigt, men bestämt. Resolut. Tills det blir tyst. Och visar sig vara kylskåpet. Helikoptern verkar kunna vara Venus. Eller något astronomiskt objekt som flimrar lite. För någon jävla helikopter var det sannerligen inte.

Jävla universum.

Att utveckla en tänkande robot. Att överföra en programmerares moral- och etikbegrepp och den ödmjuka syn på mänskligheten som krävs för att hot mot människan inte ska uppstå.

Posted on
En tänkande robots moral och etik ligger i händerna på en programmerares förmåga att förmedla sin bild av världen, sin egen bild av ödmjukhet och empati och sin syn på sina medmänniskor.

En tänkande robots moral och etik ligger i händerna på en programmerares förmåga att förmedla sin bild av världen, sin egen bild av ödmjukhet och empati och sin syn på sina medmänniskor.

När vi utvecklar artificiell intelligens och robotar som blir mer eller mindre autonoma är det viktigt att mjukvaran och robotarna inte blir ett hot mot människan. Det krävs programmerare som är djupt empatiska och osjälviska och ser till världens och andra människors bästa. Dessa programmerare måste förstå andra människor och stå över småaktigheter; förstå vad mänsklighet innebär och omfamna den. Lära robotarna vikten av samförstånd och ödmjukhet inför livet och medmänniskor.

Allt ligger i händerna på de programmerare som utvecklar algoritmerna och rutinerna som ska styra den artificiella empatin. Det är vanliga programmerare som sitter framför skärmarna och utifrån sina egna egenskaper, referenser och självinsikter skapar en artificiell avbildning av hjärnan och vårt känsloliv.

Vi kommer alltså alla bli dödade av robotar fort som fan.

Jag tror inte på vaccin. Jag tror det orsakar autism. Oavsett vad folk säger. Jag tror det.

Posted on
Vaccination. Jag tror inte på det. Jag tror. Jag tror, tror, tror, tror.

Vaccination. Jag tror inte på det. Jag tror. Jag tror, tror, tror, tror.

Jag tror inte på vaccin. Jag tror att det är naturligt för barn att genomgå vissa sjukdomar för att på så sätt få ett bättre immunförsvar. Jag tror att det finns risk att barnen får autism av vissa vacciner eftersom det finns studier som visar det. Jag tror att läkemedelsindustrin och forskarna för oss bakom ljuset för att tjäna pengar.

Jag tror inte att växthuseffekten är orsakad av människan i den utsträckning forskningen gör gällande. Jag tror inte att den vetenskapliga konsensus som råder är skäl nog att tro på den globala uppvärmningen. Jag tror att mycket av det som sägs är överdrivna varningar för att forskare ska få större anslag.

Ej heller tror jag på studierna som inte lyckats visa någon effekt av antroposofiska mistelpreparat på tumörer. Jag tror visst de kan bota tumörer. Jag tror inte på att staten har goda intentioner. Jag tror visst att homeopati fungerar. Jag tror att det är så mycket vi inte vet, och att vi därför inte kan avfärda saker bara för att forskarna säger sig ”veta” att vissa saker inte fungerar. Jag tror visst att planeter kan ha en påverkan på hur människor är, mår och lever här på jorden beroende på hur de befinner sig i förhållande till varandra.

Jag tror inte att vi kom till av en slump. Det är för osannolikt. Jag tror att det måste ha varit någon annan kraft eller skapare bakom. Jag säger inte att jag tror på Gud, men jag tror inte det var en slump. Jag tror inte på evolutionen. Det är för enkelt. Jag tror inte på den heliocentriska världsbilden. Jag tror inte att Galileo, Copernicus och alla de andra hade rätt. Jag tror på den geocentriska. Jag tror inte på strängteorin. Ej heller tror jag på kvantmekaniken eller kvantfysiken.

Jag tror inte på gravitationen. Jag tror inte den finns, eftersom forskarna inte kan visa vad den beror på eller består av. Jag tror inte på vetenskapsteori. Jag tror forskarna säger och gör massor saker som vi vanliga inte förstår, för att de tror att de har rätt genom ”bevis” och ”studier”. Jag tror inte på fysik. Jag tror inte att Newton hade rätt bara för att han skrev massa böcker. Jag tror inte på aritmetiken. Jag tror inte på algebra. Jag tror inte ens på naturliga tal.

Jag tror inte på saker. Eftersom jag tror att jag har rätt. Jag tror inte på fakta. Inte på vetenskapliga metoder. Inte på konsensus inom forskarvärlden. Jag tror inte på vetenskap.

Jag är en helt vanlig människa som inte förstår hur vetenskap fungerar. Och jag väljer därför att förneka den. Jag bildar mig en egen världsåskådning på ovetenskapliga, osanna och helt falska grunder. Jag tror inte på de som vet mer än mig. Jag tror att jag kan dra mer exakta och hållbara slutsatser än de som vet. Jag tror att de som vet inte vet. Nej, förresten. Jag tror inte det. Jag vet det. För jag är en helt vanlig människa som vet hur det ligger till. Egentligen. Vi är många som vet det här. Vi är många vanliga människor som vet bättre än de som vet. Massor. Världen är full av oss.

Och det är jävligt skrämmande.

Rymdsonder. Jag älskar rymdsonder. Alla. Jag älskar dem alla.

Posted on

image

Det finns en sak som får mig att känna en sån oerhört djup fascination; som får mig att drömma precis på samma nyfikna och förundrande sätt som när jag var ett litet barn. Det finns en – och endast en – sak som kan få mig att bli så oerhört liten och betydelselös, men också delaktig och närvarande i något stort, något enormt.

Och det är bilder som denna.

Tagen 1989 av Voyager 2 när den flög förbi Neptunus. En bild på vilken man plötsligt ser att det är en planet. Som ser ut lite som när man flyger. Men som är en helt annan planet.

Voyager 2 tog bilden 1989. Då var jag 10 år. Voyager 2 var 12. I år fyller jag 36. Voyager 2 fyller 38. Den har färdats drygt 16 miljarder kilometer. Och syskonet Voyager 1 har färdats i över 19 miljarder kilometer. Jag gick förvisso nästan ner på stan idag.

Men det är rymdsonden. Älskade lilla Voyager 2. Älskade lilla Voyager 1. Älskade alla små rymdsonder som är på väg bort. Bara bort. Långt bort. Voyager 1 är längre bort från oss än vad något annat objekt skapat av människan är och har varit, någonsin. Voyager 2 fortsätter också.

Det är saker. Saker människan har byggt. Saker som åker och fotograferar andra planeter och som kan skicka hem bilderna så att vi kan titta på dem. Saker som är miljarder kilometer bort, men som vi ändå kan skicka instruktioner till och få meddelanden från.

Åh. Det är så vackert. Så fascinerande. Så upplyftande. Till och med lite omtumlande. Att inse att det finns maskiner som åker och åker; färdas och färdas – miljarder kilometer. De finns där och kommer finnas så mycket längre än oss. Voyager 1 kommer i närheten av nästa stjärna om först en sådär 40 000 år. Inte nära, men närhet är stort i universum. En annan kompis, Pioneer 11, är förvisso död rent elektroniskt men kommer fortsätta glida fram ljudlöst och stilla genom ett tomt och tyst vakuum tills den om 4 miljoner år äntligen kan glimta nästa stjärna efter solen. Glimta. Inte träffa.

Rymdsonder är stort. Rymden är större. Men vi har farkoster där. Farkoster som tar foton, mäter saker, skickar meddelanden till oss och berättar – säkert exalterat – vad som händer.

Voyager 1 lämnade nyss solsystemet. Jag tänker på det när jag nu går och lägger mig.

Tack alla rymdsonder. Tack.

När jag blev vuxen. Eller när jag började på mitt första riktiga jobb, snarare.

Posted on

Idag tänkte jag börja med en serie i några delar. Jag ska berätta om mina första stapplande steg på 2000-talet och de personer som har betytt extra mycket för mig när jag klev ut i vuxenlivet och började mitt första riktiga jobb; när jag började på IDG och framför allt MaxiData, som vår tidning hette. Jag ska berätta om människorna där eftersom man så sällan gör det. Vi förutsätter alltid att människorna runtomkring oss bara finns där och vi reflekterar sällan över hur mycket de har betytt för oss. Jag ska berätta om enskilda händelser som jag minns av olika anledningar. Händelser som kanske har färgats av ett nostalgiskt skimmer eller krackelerande nervsystem. Men händelser som jag minns med glädje. Och kanske lite, lite värme.

Jag väljer början av 2000-talet eftersom den tiden är vad som definierade mig som person – dryg, självisk och ständig mer tjock. Kanske kommer det fler serier. Vad vet jag.

Martin Roos och jag går långt tillbaka. Första gången jag träffade honom hade han synthfrisyr och munsår. Det var på café Genomfarten i Uppsala, och vi båda var tonåringar. Men skit i det. Martin började nämligen jobba med mig en stund efter att jag hade börjat på MaxiData. Och med åren blev han trevligare och förmodligen rätt många år senare började vi med den klassiska och töntiga skolgårdsidiotin ”Är du kär i E?” varpå den andra skulle säga ”Va?” och den första sa ”Haha! Du är kär i Eva!” vilket inte bara var ologiskt utan också korkat. Barn är idioter. Men jag och Martin fortsatte med den här leken och försökte få varandra att säga ”Va?”. Ingen lyckades. Vi höll på i flera år, på riktigt, kanske 7 år eller nåt. Och ingen lyckades fälla den andra.

Så gifte sig Anders och Frida. Uppe i Nordingrå (grattis förresten, vet inte om jag sa det). Jag och Martin var bjudna och alldeles i slutet av bröllopsmiddagen allsjöng vi Pomp and Circumstance (eftersom Anders tror att han är britt) och på slutraderna ställde sig man upp på stolarna och fortsatte sjunga. Och där, på stolarna, på de sista raderna av Pomp and Circumstance, hände det. Det var som att hela mitt liv ledde dit. Under salongsfylla, crescenderande stormaktsmusik och tårfyllda ögon tog jag ett djupt andetag och skrek PRECIS lagom för att musiken nästan helt skulle dränka det: 

– ÄR DU KÄR I E?

– VA? skrek Martin MILLISEKUNDER innan han insåg vad han hade gjort och jag såg hans ansikte vrida sig i ångest.

Jag vann den dagen. Jag har aldrig vunnit så mycket som jag har vunnit då. Jag såg den lilla pojken Simon bli en man. På bröllopet i Nordingrå med Martin vid min sida. Den dagen blev jag en bättre människa än Martin. Den dagen, Martin, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Vi lever redan nu i framtiden

Posted on
Framtiden. Vi lever i den här och nu. Och förmodligen i morgon också.

Framtiden. Vi lever i den här och nu. Och förmodligen i morgon också.

Kära vänner,
Jag vill att ni tar en stund nu; att ni lägger ifrån er era viktiga jobbpapper och häftklamrar och tittar på den här bilden. För jag tror inte att vi alltid förstår det, men vi lever faktiskt i framtiden. Här och nu. I framtiden.

Mitt första modem hade hastigheten 2400 bps, bitar per sekund. Åtta bitar är en byte. En byte är ett tecken, till exempel en bokstav. Mitt modem kunde alltså skicka som mest 300 tecken per sekund. Det är fruktansvärt snabbt. En A4-sida med text på runt 10 sekunder. Det är fruktansvärt snabbt, om man jämför med att skicka 100 sidor via post. Men för bilder, musik och filmer är det fruktansvärt långsamt. Hur man än vrider och vänder på det. Så den tekniska utvecklingen gav oss snabbare modem: 9 600, 14 400 upp till hisnande 56 600 bps, hisnande 7 kbyte per sekund alltså.

Det tog dock inte slut där, som ni vet. Och redan nu, bara några år efter att den sista analoga modemsignalen brast ut i sitt ångestfyllda dödsvrål* vid uppkopplingen, är tekniken så ogreppbart mycket bättre – och dessutom inte i närheten av färdigutvecklad. Nu sitter jag här, utanför Däck City i Boländernas industriområde strax utanför Uppsala, och slentriantestar hastigheten på min mobil och 4G-nätet. Jag blir lite halvmissnöjd när jag bara får knappt 60 mbps, megabit per sekund. 80 vill jag ju komma upp i, tänker jag av någon outgrundlig, bortskämd tanke.

Hastigheten jag fick på testet är, översatt till bytes, 7,36 miljoner bytes per sekund. Och en byte är som bekant ett tecken. På min mobil, här, utanför Däck City, kan jag alltså ta emot 7,36 miljoner tecken per sekund. 7 360 000 tecken. Varje sekund. Och det är inte ens maxhastigheten. Om du är religiös och gillar att läsa bibeln som är på cirka 3 130 000 tecken (alltså drygt 3,1 miljoner), så kan du ladda ner den två gånger per sekund. Till din mobil. Trådlöst. Utanför Däck City i Boländerna. Justja. Och samma sekund också få hem 386 A4-sidor. På en sekund. Utanför Däck City i Boländerna. Och det går många biblar snabbare på ett modernt trådlöst nätverk hemma.

Vi lever redan nu i framtiden. Och den är inte slut än. Älska teknik, för den gör allt den kan för dig.

*

Jag, världens mest korkade och lyckliga hund, och konsten att fastna i mindfulness.

Posted on
Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

 

Min lånehund Shakti, en svart labrador (inte för att hennes pälsfärg har något med hennes intelligens att göra) är en mycket korkad hund. Hon brukar sova bredvid sängen, på en liten svart fårskinnsfäll, och på morgonen brukar hon titta upp på mig med sött förakt eftersom hon tycker att jag sover lite för länge.

Igår vaknade jag och min vana trogen klappade lite på henne, och hon viftade på svansen så det dunkade i sängstommen. Precis som det brukar vara. Vanligtvis när jag går upp följer hon efter in i köket och på ett sött sätt dömer mig när jag äter frukost eftersom hon tycker jag äter för mycket när hon kan få maten istället.

Men igår följde hon inte med in i köket. Jag gick tillbaka och där låg hon och viftade på svansen, med rumpan lite under sängen. Det dunkade i sängstommen. Sött, tänkte jag och sa att hon skulle komma. Det gjorde hon inte. Hon viftade på svansen och såg glad ut. Men hon kom inte. Hon satt nämligen fast. Hon hade under natten glidit in med rumpan under sängen, och satt nu fast med sina höftben och kunde inte komma loss själv. Det var inte så att det gjorde ont, hon var så glad så. Hon kunde bara inte komma loss.

Jag lyfte på sängen och hon kom ut och viftade lika mycket på svansen. Och det var på något sätt vackert. Jag insåg att hundar inte bara är så oändligt korkade; de är också oändligt bra på mindfulness.

Shakti hade redan accepterat sitt liv som fastsittande under sängen. Hon viftade på svansen när hon låg där, inkilad och fastnad. Och hon var glad. Hon tänkte ”Jaha, jaja, nu bor jag här lite halvvägs under sängen. Men men. Jag är glad ändå. Jag lever här och nu och har jag tur kommer jag få mat här också!”, och det var fint. Jag vill också vara en hund. Synnerligen korkad och synnerligen lycklig.

Jag skriver detta under sängen. Min förhoppning är att jag kan starta ett nytt liv här. Shakti ligger bredvid mig och viftar på svansen. Hon kan komma loss nu. Men jag har försökt kila fast mig så gott det går. Här ska jag leva från och med nu. Här ska jag bo. Med världens mest korkade och lyckliga hund.