Varför sextimmarsarbetsdag skulle både fungera och inte. Och drabba många kvinnor negativt.

Skrivet den

Feministiskt Initiativ är ett, ska vi saga extremt, parti. Extremt såtillvida att de nog står längst vänster på skalan. Kanske inte i allt. Men mycket. Extremt på ett icke-negativt sätt alltså. Framför allt är det – håll i er – feminismen som förstås skiljer dem från andra partier.

Och feminism är bra. Det har aldrig varit tal om annat. Förutom hos mindre kunskapsmässigt bemedlade människor.

Det finns dock många som börjar ifrågasätta deras förslag. Jag också till viss del. Och då främst för att Gudrun Schyman, i de få debatter jag har sett, sällan talar om förslagen som någon intentionsförklaring, utan som konkreta förändringar som på något sätt skall finansieras utan att de egentligen har ekonomisk täckning. Och läser en deras ekonomiska rapport känns det lite svajigt.

Fick Feministiskt Initiativ majoritet i riksdagen skulle det bli väldigt konstigt. Och det kommer inte hända. Men några procent över spärren och en feministisk fläkt, nej blåst, vore ej att förringa. Tvärtom.

Dock finns det ett förslag som har stött på mycket kritik men som jag ändå tror skulle fungera betydligt bättre än vad folk låter påskina: sex timmars arbetsdag. Eller inte. Eller det beror på. Förstås.

Många av mina vänner skulle antingen inte hålla med eller kalla mig lat. Men jag är helt övertygad om att en arbetstidsreducering från åtta till sex timmar skulle fungera utan det minsta problem. Att jobba 09-16 istället för 08-17 kommer i stort sett inte märkas inom många sektorer. Förutom några där det kommer märkas ganska mycket.

För det är – trots att ni kommer säga emot mig – så fruktansvärt mycket tid som går ut på att löka på jobbet. Om vi bortser från tvångsmässigt fikande – vilket en i sig kunde skippa för att spara någon timme om en klarar sig utan vetelängdsgemenskapen – så är jag helt övertygad om att de flesta inte jobbar effektivt åtta timmar från att de kommer till jobbet till att de går hem. Jag är helt övertygad om att effektiv arbetstid är max sex timmar, troligtvis kortare. Det ska Facebookas, slöas, flyttas filer för att en inte har något bättre för sig, designas exceldokument i onädan och klickas på buzzfeedlänkar med de 13 sötaste valparna som kommer få dig att smälta.

Industrijobben kan vi nog ändå skita i eftersom Sverige som bekant inte längre är ett industriland. Men framför allt eftersom robotar säkert kommer ta över (typ som i Terminator, fast på ABB). Kanske inte helt skita i. Men tillverkningsindustrin går nog inte en jätteljus framtid till mötes.

Det finns förstås problem, förutom industrin. Vård och omsorg till exempel. De som idag jobbar inom, säg hemtjänsten, har schemalagda dagar med korta tidsfönster då de ska besöka gamlingar och hinna ta sig mellan kunderna. Där innebär inte sex timmars arbetsdag att de bara kan låta tanterna och farbröderna få mindre tid. Tar en bort timmar måste de ersättas, och som bekant är inte vårdsektorn känd för att ha mycket pengar för att anställa nya. Och vilken grupp, kvinnor eller män, är mest representerad inom vården?

Sextimmarsarbetsdag skulle absolut gå att införa rakt av för många arbetsplatser och sektorer. Men inte utan att sektorer och områden drabbas. Dessutom ganska kvinnodominerade sådana. Men för oss andra: oj vad skönt.

Intentionen är dock bra och med rätt styrmedel, politisk vilja och lite jävlar anamma går det.

Förstås.