Rymdsonder. Jag älskar rymdsonder. Alla. Jag älskar dem alla.

Skrivet den

image

Det finns en sak som får mig att känna en sån oerhört djup fascination; som får mig att drömma precis på samma nyfikna och förundrande sätt som när jag var ett litet barn. Det finns en – och endast en – sak som kan få mig att bli så oerhört liten och betydelselös, men också delaktig och närvarande i något stort, något enormt.

Och det är bilder som denna.

Tagen 1989 av Voyager 2 när den flög förbi Neptunus. En bild på vilken man plötsligt ser att det är en planet. Som ser ut lite som när man flyger. Men som är en helt annan planet.

Voyager 2 tog bilden 1989. Då var jag 10 år. Voyager 2 var 12. I år fyller jag 36. Voyager 2 fyller 38. Den har färdats drygt 16 miljarder kilometer. Och syskonet Voyager 1 har färdats i över 19 miljarder kilometer. Jag gick förvisso nästan ner på stan idag.

Men det är rymdsonden. Älskade lilla Voyager 2. Älskade lilla Voyager 1. Älskade alla små rymdsonder som är på väg bort. Bara bort. Långt bort. Voyager 1 är längre bort från oss än vad något annat objekt skapat av människan är och har varit, någonsin. Voyager 2 fortsätter också.

Det är saker. Saker människan har byggt. Saker som åker och fotograferar andra planeter och som kan skicka hem bilderna så att vi kan titta på dem. Saker som är miljarder kilometer bort, men som vi ändå kan skicka instruktioner till och få meddelanden från.

Åh. Det är så vackert. Så fascinerande. Så upplyftande. Till och med lite omtumlande. Att inse att det finns maskiner som åker och åker; färdas och färdas – miljarder kilometer. De finns där och kommer finnas så mycket längre än oss. Voyager 1 kommer i närheten av nästa stjärna om först en sådär 40 000 år. Inte nära, men närhet är stort i universum. En annan kompis, Pioneer 11, är förvisso död rent elektroniskt men kommer fortsätta glida fram ljudlöst och stilla genom ett tomt och tyst vakuum tills den om 4 miljoner år äntligen kan glimta nästa stjärna efter solen. Glimta. Inte träffa.

Rymdsonder är stort. Rymden är större. Men vi har farkoster där. Farkoster som tar foton, mäter saker, skickar meddelanden till oss och berättar – säkert exalterat – vad som händer.

Voyager 1 lämnade nyss solsystemet. Jag tänker på det när jag nu går och lägger mig.

Tack alla rymdsonder. Tack.