Rösten som dödade Malik, Robin och en del av härligheten.

Skrivet den

Malik Bendjelloul. Oscarsvinnare, deprimerad och död.

 

Malik Bendjelloul och Robin Williams var två personer som har vissa saker gemensamt. Båda är Oscarsvinnare – Malik för Searching for Sugarman och Robin för Good Will Hunting. Båda var framgångsrika, hyllade och oerhört uppskattade. Båda led av depressioner och båda tog livet av sig.

Få människor kan förstå hur man kan ta livet av sig när man är en sådan framgångssaga som Malik och Robin. Ändå händer det. Robin Williams var bipolär och hela hans uppenbarelse andades mani, men kanaliserat till ett oerhört roligt och underhållande sätt. Han var ju alltid glad, såvitt vi såg. Maliks framgång var a dream come true. Hur han bara hade en idé om Searching for Sugarman och med låg budget och motgångar gjorde klart en dokumentärfilm som inte bara fångade miljoner människor i en fascinerande berättelse, utan också gav honom en Oscar. En jävla Oscar! Hur i HELVETE kan man ta livet av sig efter en sån sak?

Och vi vet ju alla varför. Depression. Denna psykiska sjukdom som gör att människor som har allt ändå väljer att ta livet av sig. Att de inom sig har en röst som säger ”men du, mongo, det är fan bättre om du dör” och sen inte kan stå emot att lyssna på den. Att de kastar sig framför tåget eller kväver sig själva tills de inte längre andas. En jävla röst som säger åt dem att göra det. Som säger det så starkt och tydligt att de lyder den. En jävla kukröst som borde skjutas i huvudet och inte förmå dem att ta sina liv.

Jag grät faktiskt i morse när jag fick höra om Robin Williams dödsfall. Jag var ordentligt illa till mods när jag hörde om Malik. Men när Robin Williams nu tog sitt liv började jag gråta. Egentligen inte för att han är borta. Han har ett arv bakom sig som är helt enormt stort och bra. Hans bortgång förändrar inte det, även om det var för tidigt.

Jag grät för att jag tänkte att om Malik och Robin inte orkade med sina liv trots den enorma framgång båda har uppnått, hur fan ska då mitt liv se ut. Vad händer om jag glider ner i en ny depression och börjar höra Rösten. Om inte ens en Oscar och världens unisona hyllande kan få dem att tycka bra om sig själva. Att motarbeta Rösten och känna att de visst borde stanna kvar.

Jag har lidit av djupa depressioner. Jag hoppas att jag med medicinering aldrig kommer glida ner i depressionen igen. Men jag tror att jag kommer göra det någon gång i mitt liv. Åtminstone en gång till. Jag vågar inte tro att den aldrig kommer tillbaka. Jag tror den lurar någonstans. Kanske har den gått i ide. Kanske tittar den på mig nu och väntar på ett bra tillfälle.

Och vad ska jag göra då? Jag har ingen Oscar. Hur ska jag kunna hantera Rösten en gång till om inte ens de mest framgångsrika kunde det.

Men det handlar inte om mig. Det handlar om psykisk ohälsa. Det handlar om att prata om det. Det finns inga belägg för att prat om självmord skulle initiera nya självmord. Men det finns belägg att ju fler som vågar prata om det, desto färre blir ensamma med sina psykiska problem.

Det är en jävla klyscha. ”Våga prata om det.” Men det är den viktigaste jävla klyschan som finns. För självmord är definitivt, reellt, vanligt och fruktansvärt. Oscarsvinnare begår självmord. Alkade ensamma personer tar livet av sig. Alla gör det. I alla kretsar och omgivningar.

Jag säger det igen: prata om det. Våga ta hjälp. Acceptera inte ett molande dåligt mående som du tror kommer gå över om saker bara lugnar ner sig eller om du får jobb eller om du hinner klart med deadlinen i tid. Sök hjälp. Gå till din husläkare. Prata med någon. Kanske behöver du inte mer än ett samtal. Kanske behöver du mediciner. Kanske behöver du läggas in.

Jag sa efter andra gången på psykakuten att jag aldrig skulle åka dit igen. Jag hatade hela grejen och att vara inlagd. När jag var där tredje gången förstod jag att jag inte skulle överleva om jag inte fick hjälp. Jag sökte hjälp med hjälp av nära. Jag fick hjälp. Jag kommer söka hjälp igen. Jag mår bra nu.

Men jag grät när Robin Williams dog.