När jag blev vuxen. Eller när jag började på mitt första riktiga jobb, snarare.

Skrivet den

Idag tänkte jag börja med en serie i några delar. Jag ska berätta om mina första stapplande steg på 2000-talet och de personer som har betytt extra mycket för mig när jag klev ut i vuxenlivet och började mitt första riktiga jobb; när jag började på IDG och framför allt MaxiData, som vår tidning hette. Jag ska berätta om människorna där eftersom man så sällan gör det. Vi förutsätter alltid att människorna runtomkring oss bara finns där och vi reflekterar sällan över hur mycket de har betytt för oss. Jag ska berätta om enskilda händelser som jag minns av olika anledningar. Händelser som kanske har färgats av ett nostalgiskt skimmer eller krackelerande nervsystem. Men händelser som jag minns med glädje. Och kanske lite, lite värme.

Jag väljer början av 2000-talet eftersom den tiden är vad som definierade mig som person – dryg, självisk och ständig mer tjock. Kanske kommer det fler serier. Vad vet jag.

Martin Roos och jag går långt tillbaka. Första gången jag träffade honom hade han synthfrisyr och munsår. Det var på café Genomfarten i Uppsala, och vi båda var tonåringar. Men skit i det. Martin började nämligen jobba med mig en stund efter att jag hade börjat på MaxiData. Och med åren blev han trevligare och förmodligen rätt många år senare började vi med den klassiska och töntiga skolgårdsidiotin ”Är du kär i E?” varpå den andra skulle säga ”Va?” och den första sa ”Haha! Du är kär i Eva!” vilket inte bara var ologiskt utan också korkat. Barn är idioter. Men jag och Martin fortsatte med den här leken och försökte få varandra att säga ”Va?”. Ingen lyckades. Vi höll på i flera år, på riktigt, kanske 7 år eller nåt. Och ingen lyckades fälla den andra.

Så gifte sig Anders och Frida. Uppe i Nordingrå (grattis förresten, vet inte om jag sa det). Jag och Martin var bjudna och alldeles i slutet av bröllopsmiddagen allsjöng vi Pomp and Circumstance (eftersom Anders tror att han är britt) och på slutraderna ställde sig man upp på stolarna och fortsatte sjunga. Och där, på stolarna, på de sista raderna av Pomp and Circumstance, hände det. Det var som att hela mitt liv ledde dit. Under salongsfylla, crescenderande stormaktsmusik och tårfyllda ögon tog jag ett djupt andetag och skrek PRECIS lagom för att musiken nästan helt skulle dränka det: 

– ÄR DU KÄR I E?

– VA? skrek Martin MILLISEKUNDER innan han insåg vad han hade gjort och jag såg hans ansikte vrida sig i ångest.

Jag vann den dagen. Jag har aldrig vunnit så mycket som jag har vunnit då. Jag såg den lilla pojken Simon bli en man. På bröllopet i Nordingrå med Martin vid min sida. Den dagen blev jag en bättre människa än Martin. Den dagen, Martin, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.

Vi lever redan nu i framtiden

Skrivet den
Framtiden. Vi lever i den här och nu. Och förmodligen i morgon också.

Framtiden. Vi lever i den här och nu. Och förmodligen i morgon också.

Kära vänner,
Jag vill att ni tar en stund nu; att ni lägger ifrån er era viktiga jobbpapper och häftklamrar och tittar på den här bilden. För jag tror inte att vi alltid förstår det, men vi lever faktiskt i framtiden. Här och nu. I framtiden.

Mitt första modem hade hastigheten 2400 bps, bitar per sekund. Åtta bitar är en byte. En byte är ett tecken, till exempel en bokstav. Mitt modem kunde alltså skicka som mest 300 tecken per sekund. Det är fruktansvärt snabbt. En A4-sida med text på runt 10 sekunder. Det är fruktansvärt snabbt, om man jämför med att skicka 100 sidor via post. Men för bilder, musik och filmer är det fruktansvärt långsamt. Hur man än vrider och vänder på det. Så den tekniska utvecklingen gav oss snabbare modem: 9 600, 14 400 upp till hisnande 56 600 bps, hisnande 7 kbyte per sekund alltså.

Det tog dock inte slut där, som ni vet. Och redan nu, bara några år efter att den sista analoga modemsignalen brast ut i sitt ångestfyllda dödsvrål* vid uppkopplingen, är tekniken så ogreppbart mycket bättre – och dessutom inte i närheten av färdigutvecklad. Nu sitter jag här, utanför Däck City i Boländernas industriområde strax utanför Uppsala, och slentriantestar hastigheten på min mobil och 4G-nätet. Jag blir lite halvmissnöjd när jag bara får knappt 60 mbps, megabit per sekund. 80 vill jag ju komma upp i, tänker jag av någon outgrundlig, bortskämd tanke.

Hastigheten jag fick på testet är, översatt till bytes, 7,36 miljoner bytes per sekund. Och en byte är som bekant ett tecken. På min mobil, här, utanför Däck City, kan jag alltså ta emot 7,36 miljoner tecken per sekund. 7 360 000 tecken. Varje sekund. Och det är inte ens maxhastigheten. Om du är religiös och gillar att läsa bibeln som är på cirka 3 130 000 tecken (alltså drygt 3,1 miljoner), så kan du ladda ner den två gånger per sekund. Till din mobil. Trådlöst. Utanför Däck City i Boländerna. Justja. Och samma sekund också få hem 386 A4-sidor. På en sekund. Utanför Däck City i Boländerna. Och det går många biblar snabbare på ett modernt trådlöst nätverk hemma.

Vi lever redan nu i framtiden. Och den är inte slut än. Älska teknik, för den gör allt den kan för dig.

*

Jag, världens mest korkade och lyckliga hund, och konsten att fastna i mindfulness.

Skrivet den
Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

 

Min lånehund Shakti, en svart labrador (inte för att hennes pälsfärg har något med hennes intelligens att göra) är en mycket korkad hund. Hon brukar sova bredvid sängen, på en liten svart fårskinnsfäll, och på morgonen brukar hon titta upp på mig med sött förakt eftersom hon tycker att jag sover lite för länge.

Igår vaknade jag och min vana trogen klappade lite på henne, och hon viftade på svansen så det dunkade i sängstommen. Precis som det brukar vara. Vanligtvis när jag går upp följer hon efter in i köket och på ett sött sätt dömer mig när jag äter frukost eftersom hon tycker jag äter för mycket när hon kan få maten istället.

Men igår följde hon inte med in i köket. Jag gick tillbaka och där låg hon och viftade på svansen, med rumpan lite under sängen. Det dunkade i sängstommen. Sött, tänkte jag och sa att hon skulle komma. Det gjorde hon inte. Hon viftade på svansen och såg glad ut. Men hon kom inte. Hon satt nämligen fast. Hon hade under natten glidit in med rumpan under sängen, och satt nu fast med sina höftben och kunde inte komma loss själv. Det var inte så att det gjorde ont, hon var så glad så. Hon kunde bara inte komma loss.

Jag lyfte på sängen och hon kom ut och viftade lika mycket på svansen. Och det var på något sätt vackert. Jag insåg att hundar inte bara är så oändligt korkade; de är också oändligt bra på mindfulness.

Shakti hade redan accepterat sitt liv som fastsittande under sängen. Hon viftade på svansen när hon låg där, inkilad och fastnad. Och hon var glad. Hon tänkte ”Jaha, jaja, nu bor jag här lite halvvägs under sängen. Men men. Jag är glad ändå. Jag lever här och nu och har jag tur kommer jag få mat här också!”, och det var fint. Jag vill också vara en hund. Synnerligen korkad och synnerligen lycklig.

Jag skriver detta under sängen. Min förhoppning är att jag kan starta ett nytt liv här. Shakti ligger bredvid mig och viftar på svansen. Hon kan komma loss nu. Men jag har försökt kila fast mig så gott det går. Kanske får jag mat av Emelie när hon kommer hem. Kanske lyfter hon på sängen och kallar mig idiot. Kanske kan vi båda börja om våra liv här.

Hon, jag och världens mest korkade och lyckliga hund.

Det lönlösa med att predika för kören när kören inte innehåller några SD-medlemmar.

Skrivet den

Kören. Predika inte för den.

 

Ja det här var ju inte så jävla skoj. 12,9 procent. Fick de. 781 120 personer valde att rösta på SD. Sjuhundraåttioentusen etthundratjugo.  En ökning med 7,2 procentenheter sedan förra valet.

Det är på gränsen till fascinerande. Vi må alla då och då slänga oss med termer som ”fascister”, ”kommunister” och ”folkpartister” för att demonisera partierna vi inte gillar. Men ingen av oss skulle på riktigt mena att något av partierna är fascistiskt eller kommunistiskt eller vad vi nu, i affekt, brukar kalla dem.

Men så kom SD.

Varför sextimmarsarbetsdag skulle både fungera och inte. Och drabba många kvinnor negativt.

Skrivet den

Feministiskt Initiativ är ett, ska vi saga extremt, parti. Extremt såtillvida att de nog står längst vänster på skalan. Kanske inte i allt. Men mycket. Extremt på ett icke-negativt sätt alltså. Framför allt är det – håll i er – feminismen som förstås skiljer dem från andra partier.

Och feminism är bra. Det har aldrig varit tal om annat. Förutom hos mindre kunskapsmässigt bemedlade människor.

Det finns dock många som börjar ifrågasätta deras förslag. Jag också till viss del. Och då främst för att Gudrun Schyman, i de få debatter jag har sett, sällan talar om förslagen som någon intentionsförklaring, utan som konkreta förändringar som på något sätt skall finansieras utan att de egentligen har ekonomisk täckning. Och läser en deras ekonomiska rapport känns det lite svajigt.

Att hälla kallt vatten över sig löser väldigt få problem, förutom att du blir mindre upphetsad och mer blöt.

Skrivet den

ALS är en jätteäcklig sjukdom som sakta men säkert förtvinar musklerna tills den drabbade inte ens kan andas av sig själv. Supervidrigt. Och supervidriga sjukdomar är det ofta bra att man uppmärksammar eftersom världen inte har förstått än att koordinera sina resurser internationellt. Alltså tänk er själva om EU och USA (och kanske de där länderna i öst som är så marginella i storlek och befolkningsantal) gick samman, pyntade in några miljarder till något forskningscentrum där många av de mest drabbande sjukdomarna studerades och forskades om. Och antibiotika. Sådant där som läkemedelsbolagen inte gärna vill forska själva på eftersom det inte genererar tillräckligt med pengar och yada yada. Ni vet.

Karl Marx, Freud, jag och feminazisterna.

Skrivet den
- Hen, yo!

– Hen, yo!

 

Första gången jag använde “hen” i ett officiellt sammanhang var när jag skrev en krönika angående mobiltelefoner. Jag skrev något i stil med ”när hen använder sin telefon”, alltså väldigt oskyldigt och passande eftersom exempelvis ”användaren” krävde fler tangentnedtryckningar, och som bekant är journalister bland det lataste folk som finns.

Men det skulle jag inte ha gjort.

Om företag vore partier vore allt sämre.

Skrivet den

Om företag vore partier skulle grejer som ”Kamprad har ingen täckning för det han säger, vi har betydligt bättre sängar här hos KungSängen” och ”Om ni går och handlar på MediaMarkt istället för här på Elgiganten kommer en stor del av konsumenterna få det betydligt sämre” stå i annonserna och vevas av företagsrepresentanterna.

Men så låter det ju inte. Inte heller pratar sportmänniskor (mig veterligen) på det sättet. ”Hoppar Noriaki Kasai bättre än mig kommer backhoppning som sport inte alls vara samma positiva tillställning som om jag tar guld.”

Istället pratar de oftast om sina egna bravader, erbjudanden och prestationer. Men varför gäller det inte politiken? Varför är det så viktigt att göra ner andra partiers förslag snarare än att presentera sina egna? Varför låter man inte väljarna ta del av partiernas egna, konstruktiva manifest istället för att presentera de andra partiernas olika och alltid ”sämre” åsikter och förslag?

Klart det kan vara viktigt att ta upp negativa saker i ett partis politik, vilket som bekant tredje statsmakten sägs ska ha som uppgift. Men på det stora hela? Är det bara jag som tycker att det är superointressant när vänstern skriver något om att högern har ett dåligt förslag varpå högern skriver varför vänsterns påstående inte stämmer? Eller tvärtom.

Är jag naiv? Har jag fel?

Och varför är krönikörers, debattörers och facebookdilettanters arga politiska påhopp så mer överrepresenterade från vänsterns håll?

Rösten som dödade Malik, Robin och en del av härligheten.

Skrivet den

Malik Bendjelloul. Oscarsvinnare, deprimerad och död.

 

Malik Bendjelloul och Robin Williams var två personer som har vissa saker gemensamt. Båda är Oscarsvinnare – Malik för Searching for Sugarman och Robin för Good Will Hunting. Båda var framgångsrika, hyllade och oerhört uppskattade. Båda led av depressioner och båda tog livet av sig.

Få människor kan förstå hur man kan ta livet av sig när man är en sådan framgångssaga som Malik och Robin. Ändå händer det. Robin Williams var bipolär och hela hans uppenbarelse andades mani, men kanaliserat till ett oerhört roligt och underhållande sätt. Han var ju alltid glad, såvitt vi såg. Maliks framgång var a dream come true. Hur han bara hade en idé om Searching for Sugarman och med låg budget och motgångar gjorde klart en dokumentärfilm som inte bara fångade miljoner människor i en fascinerande berättelse, utan också gav honom en Oscar. En jävla Oscar! Hur i HELVETE kan man ta livet av sig efter en sån sak?

Prideparaden borde inte finnas.

Skrivet den
Rainbow pride world wide!

Rainbow pride world wide!

Den borde inte finnas eftersom det inte borde finnas någon som ens kommer på tanken att lägga sig i eller motsätta sig allas  rätt i samhället. Inte bara vitas. Även svartas, brunas, homo-, bi-, trans- och alla-personers. Det vet ni redan. Förstås. Men ändå så finns Pride. Och rentutav behövs. Varför?