Pressmeddelande: nya internettjänsten sekund.nu lanserad.

Skrivet den

Uppsala 4 juli. Den tidigare mycket framgångsrika satsningen vecka.pl (som vecka.nu, fast mer exakt) har med sina TIOTALS besökare fullständigt REVOLUTIONERAT den traditionstyngda konsten att estimera veckonummer.

Nu utökas produktportföljen med en ny webbtjänst som saknar motstycke i svensk internethistoria: sekund.nu.

– Med sekund.nu fyller vi ett område på internet som ingen tidigare har kapitaliserat på, säger jag själv.

– Tiden är mogen att låta användarna själva ta kontroll över tidsdispositionen, fortsätter jag samtidigt som min sambo Emelie frågar vem fan jag pratar med.

Tjänsten sekund.nu är gratis för privatpersoner, men ett företagsabonnemang finns med vissa plustjänster såsom att kunna ta del av kommande sekunder före alla andra.

Vid lanseringen finns sekund.nu tillgänglig i samtliga europeiska länder och i Kanada. Intentionen är att efter tillräckligt riskkapital erhållits lansera på bred front i USA, Liberia, Burma och Myanmar.

För högupplösta pressbilder, vänligen kontakta Simon Arons, simon@arons.se.

Jag tror inte på vaccin. Jag tror det orsakar autism. Oavsett vad folk säger. Jag tror det.

Skrivet den
Vaccination. Jag tror inte på det. Jag tror. Jag tror, tror, tror, tror.

Vaccination. Jag tror inte på det. Jag tror. Jag tror, tror, tror, tror.

Jag tror inte på vaccin. Jag tror att det är naturligt för barn att genomgå vissa sjukdomar för att på så sätt få ett bättre immunförsvar. Jag tror att det finns risk att barnen får autism av vissa vacciner eftersom det finns studier som visar det. Jag tror att läkemedelsindustrin och forskarna för oss bakom ljuset för att tjäna pengar.

Jag tror inte att växthuseffekten är orsakad av människan i den utsträckning forskningen gör gällande. Jag tror inte att den vetenskapliga konsensus som råder är skäl nog att tro på den globala uppvärmningen. Jag tror att mycket av det som sägs är överdrivna varningar för att forskare ska få större anslag.

Ej heller tror jag på studierna som inte lyckats visa någon effekt av antroposofiska mistelpreparat på tumörer. Jag tror visst de kan bota tumörer. Jag tror inte på att staten har goda intentioner. Jag tror visst att homeopati fungerar. Jag tror att det är så mycket vi inte vet, och att vi därför inte kan avfärda saker bara för att forskarna säger sig ”veta” att vissa saker inte fungerar. Jag tror visst att planeter kan ha en påverkan på hur människor är, mår och lever här på jorden beroende på hur de befinner sig i förhållande till varandra.

Jag tror inte att vi kom till av en slump. Det är för osannolikt. Jag tror att det måste ha varit någon annan kraft eller skapare bakom. Jag säger inte att jag tror på Gud, men jag tror inte det var en slump. Jag tror inte på evolutionen. Det är för enkelt. Jag tror inte på den heliocentriska världsbilden. Jag tror inte att Galileo, Copernicus och alla de andra hade rätt. Jag tror på den geocentriska. Jag tror inte på strängteorin. Ej heller tror jag på kvantmekaniken eller kvantfysiken.

Jag tror inte på gravitationen. Jag tror inte den finns, eftersom forskarna inte kan visa vad den beror på eller består av. Jag tror inte på vetenskapsteori. Jag tror forskarna säger och gör massor saker som vi vanliga inte förstår, för att de tror att de har rätt genom ”bevis” och ”studier”. Jag tror inte på fysik. Jag tror inte att Newton hade rätt bara för att han skrev massa böcker. Jag tror inte på aritmetiken. Jag tror inte på algebra. Jag tror inte ens på naturliga tal.

Jag tror inte på saker. Eftersom jag tror att jag har rätt. Jag tror inte på fakta. Inte på vetenskapliga metoder. Inte på konsensus inom forskarvärlden. Jag tror inte på vetenskap.

Jag är en helt vanlig människa som inte förstår hur vetenskap fungerar. Och jag väljer därför att förneka den. Jag bildar mig en egen världsåskådning på ovetenskapliga, osanna och helt falska grunder. Jag tror inte på de som vet mer än mig. Jag tror att jag kan dra mer exakta och hållbara slutsatser än de som vet. Jag tror att de som vet inte vet. Nej, förresten. Jag tror inte det. Jag vet det. För jag är en helt vanlig människa som vet hur det ligger till. Egentligen. Vi är många som vet det här. Vi är många vanliga människor som vet bättre än de som vet. Massor. Världen är full av oss.

Och det är jävligt skrämmande.

Det mest fantastiska som finns i hela världen, egentligen. Och det är INTE Silvia! – Med exempel och ”prova-själv”-förslag.

Skrivet den
En konstnärs illustration av hur stort ett hårstrå inte är ens i Ankeborg.

En konstnärs illustration av hur stort ett hårstrå inte är ens i Ankeborg.

Det är en jävligt öppen dörr att slå in: datorer är fantastiska. Eller nästan ALL elektronik är fantastisk. Och vissa av oss är mer intresserade av grejer med sladdar än andra. Men väldigt få tänker på HUR fruktansvärt coolt och konstigt det är. Ibland blir jag ödmjuk – väldigt sällan över huvud taget ska tilläggas – när jag tänker på det fullständigt bisarra fenomen som har utvecklats sen typ 1940-talet.

Och jag tycker det är viktigt att vi tänker på det. Lite i varje fall. Lite lite lite åtminstone. För att faktiskt ge datorer och elektronik den uppmärksamhet och erkännande som är befogat. Av följande anledningar.

Att tvaga en dalkulla: När Facebook censurerade Fotografiska och Anders Zorn vände sig i sin grav och somnade om.

Skrivet den
Det här är en naken dalkulla. Det är bilden som fotografiska inte fick lägga ut på Facebook. Så löjligt, va? Eller?

Det här är en naken dalkulla. Det är bilden som fotografiska inte fick lägga ut på Facebook. Så löjligt, va? Eller?

Det är så löjligt, det där. Hörde ni det? Fotografiska får inte lägga upp bilder på svartvita dalkullor som nakna badar. På Facebook alltså. Svartvita fotografier från 1890-1910. Det är så löjligt, det där. Eller hur?

Men är det så löjligt? Egentligen?

Förunderliga och märkliga, omöjliga att förstå. Och korkade. Normer alltså.

Skrivet den
En sån man inte bryter mot utan gillar.

En sån man inte bryter mot utan gillar.

 

Hörrni det här med normer alltså. Vilken bra grej det är. Och dålig. Jag stod i duschen i morse (och det här är OCKSÅ intressant tycker jag, inte att jag duschar, utan att om en person ska berätta något den nyligen tänkte ofta måste berätta vilken ställning kroppen var placerad. Till exempel ”Jag tänkte på en grej när jag stod i duschen”, eller ”justja, jag tänkte på en grej när jag satt och väntade på bussen”. Prova gärna själva. Fast nu i efterhand vet jag inte om det alls stämmer. I så fall ber jag om ursäkt.) och tänkte på normer och hur dumma bisatser jag ofta förirrar mig i.

Elvis Presleys ”Suspicious Minds”, en favorit, handlar om ett förhållande som är allt annat än sunt. De litar inte på varandra och ”if an old friend I know stops by to say hello, would I still be seeing suspicion in your eyes?” är ett ganska tydligt exempel på svartsjuka.

Kort litet public announcment angående en dokumentär om scientologi ni på många sätt rentutav MÅSTE se.

Skrivet den

Scientologi – en ständigt sinande källa till kunskap. Men kul som FAN att läsa om. Mänskligheten står i stor skuld till L. Ron Hubbard och hans bidrag till medvetandets barocka epok.

 

Det kom förhållandevis nyligen en sån där dokumentär som är superintressant. Den handar om scientologerna och deras fantastiska verklighetsrevisionism. Men det är inte bara en dussindokumentär om scientologernas otvungna inställning till rimlighet, utan den backas även upp av synnerligen högupsatta personer som har hoppat av. Bland annat intervjuas Mike Rinder, som var så näst högst uppsatt man bara kan bli. Och även andra toppnamn som hoppade av i stunder av mental klarhet.

Dokumentären är – som det heter på fackspråk – SJUKT intressant. Och skrämmande och givande.

Månadens hemläxa blir således Going Clear: Scientology and the Prison of Belief.

 

Rymdsonder. Jag älskar rymdsonder. Alla. Jag älskar dem alla.

Skrivet den

image

Det finns en sak som får mig att känna en sån oerhört djup fascination; som får mig att drömma precis på samma nyfikna och förundrande sätt som när jag var ett litet barn. Det finns en – och endast en – sak som kan få mig att bli så oerhört liten och betydelselös, men också delaktig och närvarande i något stort, något enormt.

Och det är bilder som denna.

Tagen 1989 av Voyager 2 när den flög förbi Neptunus. En bild på vilken man plötsligt ser att det är en planet. Som ser ut lite som när man flyger. Men som är en helt annan planet.

Voyager 2 tog bilden 1989. Då var jag 10 år. Voyager 2 var 12. I år fyller jag 36. Voyager 2 fyller 38. Den har färdats drygt 16 miljarder kilometer. Och syskonet Voyager 1 har färdats i över 19 miljarder kilometer. Jag gick förvisso nästan ner på stan idag.

Men det är rymdsonden. Älskade lilla Voyager 2. Älskade lilla Voyager 1. Älskade alla små rymdsonder som är på väg bort. Bara bort. Långt bort. Voyager 1 är längre bort från oss än vad något annat objekt skapat av människan är och har varit, någonsin. Voyager 2 fortsätter också.

Det är saker. Saker människan har byggt. Saker som åker och fotograferar andra planeter och som kan skicka hem bilderna så att vi kan titta på dem. Saker som är miljarder kilometer bort, men som vi ändå kan skicka instruktioner till och få meddelanden från.

Åh. Det är så vackert. Så fascinerande. Så upplyftande. Till och med lite omtumlande. Att inse att det finns maskiner som åker och åker; färdas och färdas – miljarder kilometer. De finns där och kommer finnas så mycket längre än oss. Voyager 1 kommer i närheten av nästa stjärna om först en sådär 40 000 år. Inte nära, men närhet är stort i universum. En annan kompis, Pioneer 11, är förvisso död rent elektroniskt men kommer fortsätta glida fram ljudlöst och stilla genom ett tomt och tyst vakuum tills den om 4 miljoner år äntligen kan glimta nästa stjärna efter solen. Glimta. Inte träffa.

Rymdsonder är stort. Rymden är större. Men vi har farkoster där. Farkoster som tar foton, mäter saker, skickar meddelanden till oss och berättar – säkert exalterat – vad som händer.

Voyager 1 lämnade nyss solsystemet. Jag tänker på det när jag nu går och lägger mig.

Tack alla rymdsonder. Tack.

Och här är nyheter från Ekot: Staffan Wollters smått don Quijotska kamp mot bättre vetande går stadigt framåt.

Skrivet den

Jaha. Här sitter jag och verkar föra något slags korståg mot UNTs Staffan Wollters. Men det är ju ibland så svårt att låta bli. Och jag avskyr religion, det ska gud veta. Och KD är inte något parti som ligger mig ens NÄRA hjärtat. Men så kommer Staffan Wollters igen och på något sätt exemplifierar det här problemet med – ja, kan ju faktiskt kalla det patriarkatet, för det är ju faktiskt vad det är. Och så många hatar begreppet patriarkatet eftersom de ”inte är en del av det”. Men tyvärr så funkar det ju inte så.

Och här kommer Staffan Wollters – IGEN – in i bilden, som ett slags återkommande exempel i UNT vad en journalist inte bör göra, och hur svårt det verkar vara att själv förstå. Om han ens nu vill förstå.

Feministfestival? Har ni hört något så löjligt? Och hur skulle det låta om vi män anordnade en mansfestival?

Skrivet den

Tjejer är festliga. Ni vet, med allt kackel om feminism och rättigheter och sådant. De är söta när de kämpar och har sig för att försöka bli jämställda. Jag menar när jag var ung fick killar göra lumpen, snacka om ojämställt. Och jag har inga problem med kvinnliga chefer. De är jätteduktiga och jag lyssnar dessutom på Veronica Maggio. Dessutom betyder hen höna på engelska, och vill jag säga negerboll så ska jag få göra det för att jag menar ingenting negativt med det. Dessutom har jag inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig. Och jag har inget emot bögar TROTS att det är onaturligt. Jag menar de kan inte få barn. Eller jo, det kan de ju. Bara inte med varandra. Och som vi alla vet är alla som skaffar barn kära i varandra och tillsammans livet ut och homosexuella föräldrar är dåliga på samma sätt som att pappor är dåliga. Och mammor. Ja, ni vet ju hur det ligger till.

Därför blev jag så glad när jag läste Staffan Wolters bevakning av feministfestivalen som ägde rum för några dagar sedan här i Uppsala. Hehe, feministfestival. Ja, som sagt. Tjejor är festliga.

När jag blev vuxen. Eller när jag började på mitt första riktiga jobb, snarare.

Skrivet den

Idag tänkte jag börja med en serie i några delar. Jag ska berätta om mina första stapplande steg på 2000-talet och de personer som har betytt extra mycket för mig när jag klev ut i vuxenlivet och började mitt första riktiga jobb; när jag började på IDG och framför allt MaxiData, som vår tidning hette. Jag ska berätta om människorna där eftersom man så sällan gör det. Vi förutsätter alltid att människorna runtomkring oss bara finns där och vi reflekterar sällan över hur mycket de har betytt för oss. Jag ska berätta om enskilda händelser som jag minns av olika anledningar. Händelser som kanske har färgats av ett nostalgiskt skimmer eller krackelerande nervsystem. Men händelser som jag minns med glädje. Och kanske lite, lite värme.

Jag väljer början av 2000-talet eftersom den tiden är vad som definierade mig som person – dryg, självisk och ständig mer tjock. Kanske kommer det fler serier. Vad vet jag.

Martin Roos och jag går långt tillbaka. Första gången jag träffade honom hade han synthfrisyr och munsår. Det var på café Genomfarten i Uppsala, och vi båda var tonåringar. Men skit i det. Martin började nämligen jobba med mig en stund efter att jag hade börjat på MaxiData. Och med åren blev han trevligare och förmodligen rätt många år senare började vi med den klassiska och töntiga skolgårdsidiotin ”Är du kär i E?” varpå den andra skulle säga ”Va?” och den första sa ”Haha! Du är kär i Eva!” vilket inte bara var ologiskt utan också korkat. Barn är idioter. Men jag och Martin fortsatte med den här leken och försökte få varandra att säga ”Va?”. Ingen lyckades. Vi höll på i flera år, på riktigt, kanske 7 år eller nåt. Och ingen lyckades fälla den andra.

Så gifte sig Anders och Frida. Uppe i Nordingrå (grattis förresten, vet inte om jag sa det). Jag och Martin var bjudna och alldeles i slutet av bröllopsmiddagen allsjöng vi Pomp and Circumstance (eftersom Anders tror att han är britt) och på slutraderna ställde sig man upp på stolarna och fortsatte sjunga. Och där, på stolarna, på de sista raderna av Pomp and Circumstance, hände det. Det var som att hela mitt liv ledde dit. Under salongsfylla, crescenderande stormaktsmusik och tårfyllda ögon tog jag ett djupt andetag och skrek PRECIS lagom för att musiken nästan helt skulle dränka det: 

– ÄR DU KÄR I E?

– VA? skrek Martin MILLISEKUNDER innan han insåg vad han hade gjort och jag såg hans ansikte vrida sig i ångest.

Jag vann den dagen. Jag har aldrig vunnit så mycket som jag har vunnit då. Jag såg den lilla pojken Simon bli en man. På bröllopet i Nordingrå med Martin vid min sida. Den dagen blev jag en bättre människa än Martin. Den dagen, Martin, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.