Nja, jag är självklart för jämställdhet, men jag är inte feminist. Bara feg och kanske liite, lite svagbegåvad.

Skrivet den
Hoppsan! Här står John Stuart Mill och ser ner på mig, den gamle hipsterfeministen.

Hoppsan! Här står John Stuart Mill och ser ner på mig, den gamle hipsterfeministen.

Det finns de som inte vill kalla sig feminister. Och det är väl okej, jag gillar inte etiketter och tycker ofta det är så förenklat och fyrkantigt att behöva definiera och försvara sig som till exempel vegetarian eller Centerpartist eller – gud förbjude – både och. Det är så definitivt. Du får aldrig äta kött. Du måste hålla med om allt vad centern hittar på. Det är korkat. Utläggningen kan alltså egentligen sluta här, men det gör den inte. Feminism är ett laddat ord med ängsliga konnotationer och oroligt narrativ – om man är man. Trots att det ordet egentligen inte är laddat alls. Ty alla definitioner av det säger ganska precis att det handlar om att kvinnor såväl som män ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Det är så avgrundsdjupt dumt att inte ställa upp på den målsättningen, att om det vid något tillfälle var okej med tankepolis så är det exakt där.

Men problemet är givetvis inte att folk är emot jämställdhet, utan att det är ett så läskigt ord. Det är illaluktande kvinnor utan bysthållare som läser Simone de Beauvoir och inte vill ligga ens om man tjatar lite. Och så blir de upprörda och stundom livmodertossiga (som jag tror är lekmannatermen) när de inte får göra som de vill eller när män säger något som inte passar. Och inte vill ligga, sa jag det? Så då tar man mycket påpassligt och väljer att inte köpa den definition av begreppet som är allmänt vedertagen, och som förklaras i all världens litteratur, ordböcker och hemsidor i cyberrymden.

– Nja, säger man, jag är självklart för jämställdhet, men jag är inte feminist.

Och man behöver inte etikettera sig, absolut inte. Man behöver inte bli avkrävd på någon speciell ståndpunkt heller. Man får tamejfan till och med vara mot jämställdhet om man så vill. Men det som stör mig så märgskärande är att man faktiskt väljer att etikettera sig, men inte med den etiketten som andas lite kvinna; den etiketten som faktiskt förespeglar en strävan mot jämställdhet mellan könen, och man vill inte etikettera sig för att ordet verkar hotfullt och för att etiketten i sig verkar vara ojämställd eftersom ordet delar samma förled som tanttidningen Femina. Och innehåller en liten, liten hint om historisk mansdominans.

Man väljer helt enkelt att hitta på en egen liten definition. Och man smyger in lite rabiata flator, radikala kärringar och paketerar det med ett par anarkafeministiska förtecken, för att få en lite egen och mer lättdistansierad definition av ordet som är den starkaste semantiska symbolen för jämställdhet.

Betydelseförskjutningar i all ära, och språklig utveckling likaså. Men för i helvete, var feminist även om du är rädd för själva ordet, din fege fan.