Nej, otrohet ger inte rätt att misshandla. Men kan uppfattas provocerande.

Skrivet den

Mårten Schultz replikerar de sociala medierna på svd.se med rubriken ”Nej, otrohet ger inte rätt att misshandla” efter den uppmärksammade domen där en polisman som slog sin fru dömdes för ”ringa” misshandel. Jag vet inte vilka som tror att det är okej att misshandla otrogna, så godtrogna är nog få. Dessutom säger han själv att prejudikatet som refereras till är märkligt. Och det är precis det som är poängen. Poängen i mitt tidigare blogginlägg står jag alltså kvar vid. Det är nämligen fortfarande märkligt hur noga man än läser domen och prejudikaten.

I domen står att läsa (namnen är, för övrigt, fingerade):

[…] Däremot ska Rudolf Ritzgerbaden [den tilltalade, min anm.] dömas för att uppsåtligen ha tilldelat Viola Ritzgerbaden [hustrun, min anm.] ett knytnävsslag mot överkroppen som träffade Viola Ritzgerbadens högra överarm och gav upphov till smärta och blåmärke. Gärningen är att bedöma som misshandel av ringa slag.

Att gärningen bedöms som ringa motiverar rätten på följande sätt:

[forts.] Vid bedömningen av om gärningen ska bedömas som misshandel av normalgraden eller som misshandel av ringa slag måste samtliga omständigheter beaktas. I rättspraxis har ofta slag med knuten näve bedömts som misshandel av normalgraden, särskilt om våldet utövats mot en närstående person i hemmet. När våldet föregåtts av provokation från målsäganden förekommer det emellertid att våldsutövningen bedöms som misshandel av ringa slag.

Här hänvisar tingsrätten till de prejudicerande rättsfallen NJA 1967 s. 237 och NJA 1996 s. 782. Och det skiter jag i. För de är inte sådär jätteintressanta. Vad som däremot är synnerligen intressant är det som ytterligare skrivs i domen:

[forts.] När gärningen begicks hade Rudolf Ritzgerbaden nyligen fått reda på att Viola Ritzgerbaden hade varit otrogen mot honom. Därtill kommer att han hade fog för att uppfatta situationen, när Viola Ritzgerbaden i samband med telefonsamtalet ropade ”Jean-Bernard [hustruns otrohetsaffär, min anm.] lägg på”, som att Viola Ritzgerbaden tog Jean-Bernards parti. Med visst stöd av rättsfallet NJA 1990 s. 776, i vilket rättsfall en allvarlig misshandel bedömdes som misshandel av normalgraden istället för grov misshandel bl.a. beroende på att våldsutövningen hade föregåtts av provokation bestående i att målsäganden hade varit otrogen, finner tingsrätten att Rudolf Ritzgerbadens våldsutövning mot Viola Ritzgerbaden måste anses ha föregåtts av provokation.

Detta rättsfall tingsrätten refererar till är ett par mycket emotionellt dysfunktionella personer (läs det gärna) som under flera år under 80-talet lever ett synnerligen destruktivt av-/på-förhållande. Kvinnan har betett sig emotionellt sett synnerligen illa mot mannen, och mannen mot kvinnan. Det slutar i att han slår henne och försöker dränka henne i Örebro efter att de har varit ute på lokal (klassisk Örebrokväll). Samt att han dagen efter händelsen (L.C. är kvinnan och B.Ö. är mannen):

[…] upprepade gånger hotat L.C. genom att med hög röst säga bl a: Du kommer aldrig ifrån mig, jag ska döda dig, jag ska förfölja dig, först ska jag hugga benen av dina hästar, sedan ska jag döda hundarna, jag har vapnet däruppe, du ska få betala för det här! Hotelserna har varit ägnade att hos L.C. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person och egendom. Hoten har för L.C. framstått som särskilt allvarliga bl a mot bakgrund av att B.Ö. i bostaden haft tillgång till en pistol med skarp ammunition.

Det här är rätt allvarligt, det framgår med all önskvärd tydlighet bara man tittar på dokumentet. Men det tingsrätten pratar om i fallet med polismannen är följande:

[…] Beträffande orsaken till B.Ö:s handlande har framkommit att han och L.C. under år 1985 inlett ett samboförhållande, som hon flera gånger avbrutit för att därefter i några fall leva tillsammans med andra män, samt att hon vid det med åtalet avsedda tillfället helt oväntat aktualiserat en brytning. B.Ö. har uppgett att de tidigare brytningarna hade tagit honom hårt och att han blev förtvivlad när L.C., som var i sällskap med en annan man, förklarade att hon kunde tänka sig att följa med vem som helst i taxi utom B.Ö., samtidigt som hon med ett leende sade att han kunde riva det försoningsbrev som hon tidigare hade skrivit; då rann sinnet över på honom, och han ville ge henne en läxa för att hon lekte med hans känslor.
B.Ö:s misshandel av L.C. kan med hänsyn till vad som sålunda framkommit inte anses helt oprovocerad, och han har handlat i ett tillstånd av djup upprördhet över hennes uppträdande mot honom. Misshandeln kan mot denna bakgrund inte anses vittna om en sådan särskild hänsynslöshet eller råhet som avses i 3 kap 6 § BrB […]

Ja. Hon verkar vara ett svin den där L.C. Han också, den där B.Ö. Men i fallet med polismannen kan inte provokationen tillnärmelsevis vara jämförbar med detta Örebrofall. Och Örebrofallet är ju helt barockt som det är. Speciellt i det faktum att provokationen tydligen sitter i så länge att han hinner hota henne å de grövsta dagen efter också.

Att en provokation ska kunna mildra påföljden av ett brott kan jag köpa. Men i det här fallet ter det sig för mig uppenbart att otrohetsaspekten inte är tillräcklig. Det är inte en tillräckligt giltig anledning att sänka graden till ringa. Tingsrätten skriver själva att det är praxis att bedöma slag med knuten näve som misshandel av normalgraden, särskilt om våldet utövats mot en närstående person i hemmet. DESSUTOM är det extra känsligt om det är barn i närheten. Vilket det var i det här fallet. Alltså något att ytterligare ta i beaktande innan man börjar prata om provokation. Men ändå sjunker det ner under normalgraden till det mer bekväma ”ringa”.

Domen förklarar dock det mycket pedagogiskt:

[…] Med beaktande att misshandeln endast varade några sekunder finner tingsrätten inte klarlagt att barnen har sett misshandeln. Eftersom de befann sig i hemmet måste de emellertid ha hört att Rudolf Ritzgerbaden utdelat ett slag mot deras mamma. Med beaktande av det kortvariga händelseförloppet gör tingsrätten emellertid bedömningen att brottet inte varit ägnat att på något avgörande sätt skada tryggheten och tilliten hos barnen i deras förhållande till Rudolf Ritzgerbaden.

”Jasså, nej det DÄR ska ni inte oroa er för, nejnejnej mina små skottspolingar. Ni förstår pappa slog bara mamma jääääättekort. Pyttepytteliten stund. Tjoff sa det, så snabbt gick det! Dessutom var pappa jääääättearg för att mamma hade gjort något som man inte får göra, men om hon ändå har gjort det är det liiiite mer okej för mig att slå henne. Inte okej. Men liiiite mer okej. Dessutom får pappa fortsätta jobba kvar som polis! Det är väl kul! För om tingsrätten hade använt lite mer fräscha prejudikat som redan från början inte var till synes helt jävla uppfuckade, ja då hade pappa inte fått slagit mamma sådär lite kort och fortfarande få jobba som polis.  Bra va?”

Det kanske inte var så allvarligt för deras del. Det vet jag inte. Det kanske var lugnt dagen efter. De har såvitt jag har förstått av domen börjat komma tillbaka till varandra och den tredje parten är ute ur livet. Det kanske inte förstör deras förtroende för varandra, eller deras kärlek. De kanske blir ännu mer ödmjuka mot varandra nu. De kanske ser till varandras behov och inser att de kanske vill träffa flera. Bli någon stjärnfamilj eller leva i ett kollektiv och gå runt barfota och käka ekologisk linsgryta. It’s all fine för mig.

Men jag är jävligt orolig för riskerna det innebär att bedöma våld i nära relationer på hur pass provocerad man är när man slår den där jävla subban så hon får vad hon förtjänar.

För visst sa han att han var provocerad, va?