När gud skapade rymdprogrammet och gjorde lutande tornet i Pisa överflödigt.

Skrivet den
- Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

– Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

Det finns ingenting som får mig att bli lika ödmjuk inför mänskligheten som rymdfärder. Det finns något oerhört vackert i hela konceptet; någonting som är så mycket större än vad vi själva är. Som om det verkligen fanns en gud som satte oss på jorden, tryckte REC på sin diktafon och sa ”försök 322-B: människor”. En gud som sedan gick och hämtade kaffe i lunchrummet för att sedan gå tillbaka till sitt rum, luta sig tillbaka och säga ”fan kom igen nu, ta er förbi det där jävla Cro-Magnon-stadiet och BLI någonting”. Gud får nämligen svära. Eller, jag gissar det. Man borde väl ha rätt i allt man gör som gud.

Och sen såg gud mänskligheten ta sig framåt och framåt och framåt. Vi passerade Cro-Magnon-stadiet – med bravur. Vi hade några mer mörka perioder och några rejäla fuckups, men vi hade potential och gud såg det. Det var lovande.

Vi var framme vid början av 1900-talet och gud tittade på oss och sa ”helvete vad snabbt det börjar gå nu då”. Gud smakade på sitt kaffe, och det var gott. Pennan skrapade mot anteckningsblocket:

”Försök 322-B, den organism jag kallar människa, är en särdeles ambivalent skapelse. Å ena sidan gör den sådana fantastiska framsteg på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutspå (haha, jodå, klart jag kan förutspå, jag är gud liksom), å andra sidan har den gjort några så inutavbarahelvete dumma saker.”
Det blir 1950-tal. Gud lutar sig fram, tar av sig glasögonen och tittar på jorden. Jodå, det verkar ha lugnat ner sig, konstaterar gud. Små, små rökmoln puffar upp här och där och verkar inte vara till någon nytta än att skapa små, små hål, tänker gud. Men plötsligt händer något märkligt. En liten boll flyger upp i ett moln av eld och rök. Den lilla bollen – som bara säger blipp-blipp-blipp – verkar inte ramla tillbaka till jorden. Blipp-blipp-blipp. Runt, runt jorden flyger den. Blipp-blipp-blipp.
”Oj” säger gud. ”Satan vad lovande det verkar helt plötsligt…”

Så där gick det dock inte riktigt till, skulle jag våga påstå. Men essensen är densamma. Vi har gjort en del saker som är så fruktansvärt coola att det nästan gör ont. Och då tänker jag främst på rymdfarten, faktiskt.

Jag tänker på rymdfarten för att det är något så oerhört osjälviskt i det. Det kanske var många militära anledningar som gjorde att rymdkapplöpningen från sent 1950-tal ens ägde rum. Men det spelar ingen roll. Det som skedde under 1960-talet var helt fantastiskt, och det gick oerhört snabbt. Människan var i toppform, så att säga, och inställningen till rymden så ofantligt annorlunda än idag. John F. Kennedys tal 1962, för att entusiasmera och inspirera den amerikanska befolkningen är ett exempel på den inställning mänskligheten borde ha:

Just nu skickar vi inte upp så värst många människor i rymden. Rymdstationen, hur coolt namn det än må vara, är ju faktiskt inte så värst imponerande. Den passerar oss på en höjd av cirka 40 mil. Samma avstånd som Stockholm till Gävle via E18, och tillbaka. Förvisso skickar vi lite rymdsonder hit och dit, och det är coolt. Det är dessutom bra mycket enklare än att skicka människor eftersom maskiner är bättre på att utföra mätningar och experiment i rymden, dessutom har de få emotionella band till andra och det är lättare ur ett etiskt perspektiv att låta en rymdsond försvinna bort utan kontroll i universum än Christer Fuglesang. Fast, datorer i rymdsonder har kanske moderkort hemma på jorden som saknar dem.

Men det är väl det här som är problemet. Det är ”onödigt” att skicka upp människor. Det finns egentligen ingen annan anledning än att vi kan. Om man inte räknar med känslan att vi människor faktiskt kan klara nästan allt. Bara vi ger oss fan på det.

En känsla som kanske mer än någonsin behövs just nu.
Kolla förresten på det här klippet. Det är från Apollo 15 i juli 1972 (man kan se att det är juli eftersom astronauterna har de mer luftiga sommarrymddräkterna) och befälhavaren David Scott ska just till att upprepa Galileo Galileis påstådda experiment för att påvisa att två objekt i samma gravitationsfält faller lika snabbt oberoende av massa. Det sägs att Galileo släppte två klot med olika massa från lutande tornet i Pisa för att bevisa det. Det här kan vara det mest onödiga experimentet i mänsklighetens historia, om man tänker på vad som ligger bakom den rymdresa som tog dem dit. Men nog fan är det bra häftigt.

För övrigt har den teoretiska* fysikern Ulf Danielsson en ny hemsida där han bloggar på ett oroväckande maniskt sätt om rymden och fysik och sånt där som teoretiska fysiker gärna bloggar om. Jag råkar vara inblandad i själva hemsidan** och tänker därför puffa för den så fort den här meningen är klar: http://ulfdanielsson.com/

* Själva fysikern är inte teoretisk, men ämnesområdet är det.
** Som för övrigt finns på en server som står i min bokhylla. Internet är fantastiskt. Har jag sagt det?