Karl Marx, Freud, jag och feminazisterna.

Skrivet den
- Hen, yo!

– Hen, yo!

 

Första gången jag använde “hen” i ett officiellt sammanhang var när jag skrev en krönika angående mobiltelefoner. Jag skrev något i stil med ”när hen använder sin telefon”, alltså väldigt oskyldigt och passande eftersom exempelvis ”användaren” krävde fler tangentnedtryckningar, och som bekant är journalister bland det lataste folk som finns.

Men det skulle jag inte ha gjort.

Eller jo, det skulle jag ha gjort. Och gjorde. Men kommentarerna. Vilken vrede. Folk rasade. Men det var två stycken kommentarer som jag gillade allra mest. Den första var hen som kallade mig ”extremfeminist”. Jag är feminist. Speciellt extrem är jag inte. Men jag gillar konceptet extremfeminist. Jag är alltså så JÄVLA mycket för jämställdhet. SJUKT mycket. Alltså det är inte klokt hur jävla för jag är. HELVETE vad jag vill att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar.

Jag förstår faktiskt inte vad som är fel med att vara extremfeminist. Men jag gissar att hen som skrev det inte gillar konceptet och är en sådan som pratar om feminazister.

Det andra jag blev kallad var kulturmarxist. Jag vet i ärlighetens namn inte vad hen menade. Eller kanske egentligen inte ens vad uttrycket innebär. Men jag gillar klangen. Det låter så gammalt och början-på-1900-talet. Lite som bolsjevik. Jag och Freud och Marx går runt lite som kulturmarxister och fikar och röker på europeiska kaféer. Marx förvisso död. Men jag och Freud bär runt honom och stagar upp honom på vackra uteserveringar i Paris, Wien och kanske, kanske Bryssel.

Att ”hen” kan vara så engagerande och till och med föda hot och galenhet hos människor fascinerar mig. Ett ord liksom. SOM BETYDER HÖNA PÅ ENGELSKA. Det är för övrigt mitt favoritargument mot ordet.

Hendebatten kommer alldeles strax lägga sig. Det är inget att bry sig om eller ens lägga tid på att kommentera. Tidningar börjar använda ordet i artiklar och ingen kommer bry sig om ett år.

Förutom vi kulturextremmarxistfeminazister, förstås.