Förunderliga och märkliga, omöjliga att förstå. Och korkade. Normer alltså.

Skrivet den
En sån man inte bryter mot utan gillar.

En sån man inte bryter mot utan gillar.

 

Hörrni det här med normer alltså. Vilken bra grej det är. Och dålig. Jag stod i duschen i morse (och det här är OCKSÅ intressant tycker jag, inte att jag duschar, utan att om en person ska berätta något den nyligen tänkte ofta måste berätta vilken ställning kroppen var placerad. Till exempel ”Jag tänkte på en grej när jag stod i duschen”, eller ”justja, jag tänkte på en grej när jag satt och väntade på bussen”. Prova gärna själva. Fast nu i efterhand vet jag inte om det alls stämmer. I så fall ber jag om ursäkt.) och tänkte på normer och hur dumma bisatser jag ofta förirrar mig i.

Elvis Presleys ”Suspicious Minds”, en favorit, handlar om ett förhållande som är allt annat än sunt. De litar inte på varandra och ”if an old friend I know stops by to say hello, would I still be seeing suspicion in your eyes?” är ett ganska tydligt exempel på svartsjuka.

Och det är väl inget konstigt med det, egentligen. Men det som egentligen är konstigt är normen i detta fall. Man äger i stort sett varandra. Två och två. Man och kvinna. Det är så det är. Och är man tillsammans tillräckligt länge gifter man sig. Inte för att äktenskapet rent juridiskt spelar väldigt stor roll – man kan avtala fram ganska liknande saker utan ring – är det ”romantiskt” sett viktigt. För många.

Romantik är trevligt, förstås. Och vem som helst får förstås gifta sig eller bli tillsammans med vem som helst. I Sverige, i varje fall. Nästan, i varje fall. Åtminstone juridiskt, i varje fall. Men blandar vi in normen blir det mer komplicerat.

Ett bra exempel som för många är lätt att relatera till är skilsmässor – eller separationer över huvud taget. Det är väl fortfarande en sisådär hälften som skiljer sig. Under 2014 gifte sig 47 000 par och 24 300 skiljde sig. Och det är alltså giftermål. Bara det är ju egentligen konstigt; när ett äktenskap tar slut har man skiljt sig, man har officiellt deklarerat att nu jävlar är det slut. Men när man gör slut utan att vara gift är det inte lika allvarligt.

När man skiljer sig är det dessutom kutym att befästa en dålig relation till sin före detta partner. Man ska helst inte umgås, de gemensamma vännerna delas upp (i ett heteronormativt förhållande tar tjejen med sig vännerna eftersom det är hon som har odlat relationerna) och har man barn får man gärna ha en mycket ansträngd relation när något som rör barnen måste hanteras; födelsedagar, högtider, bröllop (tada!) ska föregås av olika grader av ångest hos barnet som inte vet hur det ska göra med föräldrarna.

En vän till mig berättade (ståendes, för ett tag sedan) att han hade en flickvän som det tog slut med. Men han kom på att det faktiskt var helt barockt att de inte skulle ha någon fortsatt relation: separationen var helt okej och han gillade ju henne, och vice versa. Insikten ledde till att han kunde fortsätta umgås med henne och titta på film, han hade bara inte sin hand på hennes bröst i samma utsträckning längre.

Och när jag och min exfru Sara visar sig vara väldigt goda vänner och till och med umgås i konstellationen med min sambo Emelie, så tenderar vissa att inte riktigt förstå det. Och det är okej att inte förstå det. Men att normen är att man inte är vänner, att man lägger all sin gemensamma tid bakom sig och liksom ignorerar den, låtsas som att den inte finns, eller ångrar den, DET är konstigt.

Jag är förstås ohemult glad över detta; dels att vi kan och vill vara vänner, dels att mitt rättstavningsprogram faktiskt accepterade ”ohemult” utan att klaga.

Normer är förmodligen ett måste. I vissa fall. Eller måste och måste, men bryter alla mot alla normer kan det bli besvärligt att få folk att funka tillsammans. Men många – om inte de flesta – är så jävla töntiga och korkade. Heteronormen är en, äktenskapsnormen en annan, 8-5-normen också. Norm Macdonald är dock en bra Norm. Och rolig.

Förhoppningsvis förändras normerna. Att inte vara vän med sin tidigare partner – bara för att det ”är” så det ”är” är en norm som ska förändras. Den normen är bara dum.

Det stod jag och tänkte på när jag duschade, och sjöng Elvis Presleys Suspicious Minds.