Det mest fantastiska som finns i hela världen, egentligen. Och det är INTE Silvia! – Med exempel och ”prova-själv”-förslag.

Skrivet den
En konstnärs illustration av hur stort ett hårstrå inte är ens i Ankeborg.

En konstnärs illustration av hur stort ett hårstrå inte är ens i Ankeborg.

Det är en jävligt öppen dörr att slå in: datorer är fantastiska. Eller nästan ALL elektronik är fantastisk. Och vissa av oss är mer intresserade av grejer med sladdar än andra. Men väldigt få tänker på HUR fruktansvärt coolt och konstigt det är. Ibland blir jag ödmjuk – väldigt sällan över huvud taget ska tilläggas – när jag tänker på det fullständigt bisarra fenomen som har utvecklats sen typ 1940-talet.

Och jag tycker det är viktigt att vi tänker på det. Lite i varje fall. Lite lite lite åtminstone. För att faktiskt ge datorer och elektronik den uppmärksamhet och erkännande som är befogat. Av följande anledningar.

Den processor jag har i min stationära dator, som FÖRSTÅS, är lite snabbare än de flesta av era, har en yta om 177 mm². Typ 13×13 mm. På den ytan finns det cirka 1,4 miljarder transistorer. Alltså sådana som föregicks av elektronrör som var stora som glödlampor och minst lika varma. 1,4 miljarder sådana har man fått in på 13×13 mm. För att illustrera med en enklare liknelse är det asmycket.

Avståndet mellan två grejer i den processorn är i snitt 22 nanometer. Ett hårstrå är ungefär 100 000 nanometer brett. För att göra en liknelse kan man säga att om man lägger ett hårstrå på en processor kommer den säkert gå sönder för de är suuuuperkänsliga för damm och sånt.

Och för att vidare göra liknelser kan man säga att om man skulle klämma in 1,4 miljarder elektronrör på samma yta så skulle det förstås inte gå, för ytan är jätteliten. Så det är en väldigt onödig liknelse.

På det tillkommer hastigheten med vilken datorn kan utföra beräkningar vilken uppgår till miljarder per sekund. Eller för att dra en liknelse till: jättemånga. Men det här är ju bara processorn. Som för övrigt bara är ett gäng (jättemånga) strömbrytare, egentligen. Hur det funkar kan du ju fundera på.

Sen har vi nätverk och hastighet också. En vanlig dator kan hantera upp till en gigabit per sekund. Det är alltså 1 000 000 000 bitar per sekund. Ettor och nollor. Översatt till bokstäver, till exempel, är det 125 miljoner tecken per sekund som datorn kan ta emot och bara ”tjena, det här är bokstaven q, den ska till den där delen på webbsidan du läser om queerteori, och sen ska vi dra dit ett u och ett e och ett till e och ett r och massor mer”. Varje sekund liksom. Sjukt mycket. Och förvisso väldigt ineffektivt om datorn skulle prata sådär med sig själv.

För att komma hit – till att en text presenteras på en hemsida med grafik och ointressanta inlägg – händer det alltså helt fruktansvärt BISARRT mycket och snabbt. Det är det vi inte riktigt ger den uppskattning fenomenet tarvar, om ni frågar mig.

Så vill du förnedra en dator? Starta miniräknaren och räkna ut momsen på 112 kronor (112*1,25). Begrunda sedan vilket jävla arbete den har lagt ner för att du är dålig på huvudräkning.

Förlåt, dator.