Språk. Mer intressant än vad jag tror. Kanske.

Skrivet den
Språk. Mer ointressant än du inte kan tänka dig.

Språk. Mer ointressant än du inte kan tänka dig.

Språk är intressantare än vad man tror. Det kanske man inte tror att det är, men så är det. Det är lätt att vara fascinerad av språk. Utan ett språk skulle vi till exempel ha jättesvårt att köpa en platt 55-tums LED-tv. Och våra svenskalektioner i skolan skulle vara jättemärkliga. Så det är tur att vi har språk. Men det finns några saker som stör mig. Det finns alltid några saker som stör mig. Men i språket finns det några saker jag stör mig extra mycket på. För sån är jag: lättstörd. Och småaktig. Eftersom språk till största del består av utfyllnad, av ludd, kring själva kärninformationen, så blir det rätt irriterande när man egentligen bara vill ha svar på en fråga. En av sakerna jag kanske stör mig på oftast är det fullständigt rimliga och socialt accepterade och förespråkade luddet:

– Vad kostade din lägenhet?
– Den var inte så dyr som man kan tro.

Det är många saker att bena ut här. Hur mycket tror du att lägenheten kostade? Hur mycket KAN du tro? Var går gränsen för vad en människas hjärna klarar av att tro? Vem definierar konsensus kring folks trosföreställningar om lägenheters priser? Sitter människor runtom i hus och hem, framför sina platta 55-tumsapparater och tittar på Bron och funderar på hur dyra man tror att olika lägenheter kan vara? ”Gunnar? Hur dyr tror du den här lägenheten KAN vara?” Så att de är förberedda på att estimera priset. Vem har bett om den svepande generaliseringen som insinuerar en homogen massa, alla med ungefär samma uppfattning om hur mycket man faktiskt KAN tro att en lägenhet kostar. Jag brukar fortsätta:

– Så… Sex miljarder kronor?

Eller:

– Det beror väl på hur dyr man tror att den är?

Detta givet att personen man har frågat inte direkt fortsätter efter sitt första godtyckliga påstående och svarar på vad jag faktiskt frågade. För då är det okej. Det är när de hänger kvar. Som att det ska hinna sjunka in, det där påståendet. Greppa tag i mig och få mig att sukta efter inget annat hellre än att få höra fortsättningen. Som att de njuter av någon slags makt att hålla mig på halster. Att de väntar sig att jag går ner på knä och ber dem. Snälla. Snälla berätta. Hur dyr är den? Hur dyr tror man att den är? Hur dyr tror JAG att den är? Hur dyr KAN man tro att den är? Snälla!

Bägge varianterna brukar göra folk irriterade på mig och tycka att jag är dryg. Men det är okej. Jag är dryg. Drygare än man kan tro, faktiskt.

Nejdå, man kan tro att jag är hur dryg som helst.

Det fungerar för övrigt att svara korrekt, men irriterande, på fler motfrågor som

– Hur mycket gick Bosses lägenhet för?
– Gissa!
– Hmm… Sex miljarder?

Tekniskt korrekt, tekniskt oantastlig, tekniskt jävligt dryg.

Och nu står det plötsligt i fullständigt öppen dager att språk inte är så jävla intressant som man kan tro. Såvida inte man tror att det är intressant, förstås.