När gud skapade rymdprogrammet och gjorde lutande tornet i Pisa överflödigt.

Skrivet den
- Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

– Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

Det finns ingenting som får mig att bli lika ödmjuk inför mänskligheten som rymdfärder. Det finns något oerhört vackert i hela konceptet; någonting som är så mycket större än vad vi själva är. Som om det verkligen fanns en gud som satte oss på jorden, tryckte REC på sin diktafon och sa ”försök 322-B: människor”. En gud som sedan gick och hämtade kaffe i lunchrummet för att sedan gå tillbaka till sitt rum, luta sig tillbaka och säga ”fan kom igen nu, ta er förbi det där jävla Cro-Magnon-stadiet och BLI någonting”. Gud får nämligen svära. Eller, jag gissar det. Man borde väl ha rätt i allt man gör som gud.

Och sen såg gud mänskligheten ta sig framåt och framåt och framåt. Vi passerade Cro-Magnon-stadiet – med bravur. Vi hade några mer mörka perioder och några rejäla fuckups, men vi hade potential och gud såg det. Det var lovande.