När jag blev vuxen. Eller när jag började på mitt första riktiga jobb, snarare.

Skrivet den

Idag tänkte jag börja med en serie i några delar. Jag ska berätta om mina första stapplande steg på 2000-talet och de personer som har betytt extra mycket för mig när jag klev ut i vuxenlivet och började mitt första riktiga jobb; när jag började på IDG och framför allt MaxiData, som vår tidning hette. Jag ska berätta om människorna där eftersom man så sällan gör det. Vi förutsätter alltid att människorna runtomkring oss bara finns där och vi reflekterar sällan över hur mycket de har betytt för oss. Jag ska berätta om enskilda händelser som jag minns av olika anledningar. Händelser som kanske har färgats av ett nostalgiskt skimmer eller krackelerande nervsystem. Men händelser som jag minns med glädje. Och kanske lite, lite värme.

Jag väljer början av 2000-talet eftersom den tiden är vad som definierade mig som person – dryg, självisk och ständig mer tjock. Kanske kommer det fler serier. Vad vet jag.

Martin Roos och jag går långt tillbaka. Första gången jag träffade honom hade han synthfrisyr och munsår. Det var på café Genomfarten i Uppsala, och vi båda var tonåringar. Men skit i det. Martin började nämligen jobba med mig en stund efter att jag hade börjat på MaxiData. Och med åren blev han trevligare och förmodligen rätt många år senare började vi med den klassiska och töntiga skolgårdsidiotin ”Är du kär i E?” varpå den andra skulle säga ”Va?” och den första sa ”Haha! Du är kär i Eva!” vilket inte bara var ologiskt utan också korkat. Barn är idioter. Men jag och Martin fortsatte med den här leken och försökte få varandra att säga ”Va?”. Ingen lyckades. Vi höll på i flera år, på riktigt, kanske 7 år eller nåt. Och ingen lyckades fälla den andra.

Så gifte sig Anders och Frida. Uppe i Nordingrå (grattis förresten, vet inte om jag sa det). Jag och Martin var bjudna och alldeles i slutet av bröllopsmiddagen allsjöng vi Pomp and Circumstance (eftersom Anders tror att han är britt) och på slutraderna ställde sig man upp på stolarna och fortsatte sjunga. Och där, på stolarna, på de sista raderna av Pomp and Circumstance, hände det. Det var som att hela mitt liv ledde dit. Under salongsfylla, crescenderande stormaktsmusik och tårfyllda ögon tog jag ett djupt andetag och skrek PRECIS lagom för att musiken nästan helt skulle dränka det: 

– ÄR DU KÄR I E?

– VA? skrek Martin MILLISEKUNDER innan han insåg vad han hade gjort och jag såg hans ansikte vrida sig i ångest.

Jag vann den dagen. Jag har aldrig vunnit så mycket som jag har vunnit då. Jag såg den lilla pojken Simon bli en man. På bröllopet i Nordingrå med Martin vid min sida. Den dagen blev jag en bättre människa än Martin. Den dagen, Martin, har för alltid etsat sig fast i mitt minne.