Jag, världens mest korkade och lyckliga hund, och konsten att fastna i mindfulness.

Skrivet den
Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

Shakti. Världens kanske mest korkade och mindfulnessmedvetna hund.

 

Min lånehund Shakti, en svart labrador (inte för att hennes pälsfärg har något med hennes intelligens att göra) är en mycket korkad hund. Hon brukar sova bredvid sängen, på en liten svart fårskinnsfäll, och på morgonen brukar hon titta upp på mig med sött förakt eftersom hon tycker att jag sover lite för länge.

Igår vaknade jag och min vana trogen klappade lite på henne, och hon viftade på svansen så det dunkade i sängstommen. Precis som det brukar vara. Vanligtvis när jag går upp följer hon efter in i köket och på ett sött sätt dömer mig när jag äter frukost eftersom hon tycker jag äter för mycket när hon kan få maten istället.

Men igår följde hon inte med in i köket. Jag gick tillbaka och där låg hon och viftade på svansen, med rumpan lite under sängen. Det dunkade i sängstommen. Sött, tänkte jag och sa att hon skulle komma. Det gjorde hon inte. Hon viftade på svansen och såg glad ut. Men hon kom inte. Hon satt nämligen fast. Hon hade under natten glidit in med rumpan under sängen, och satt nu fast med sina höftben och kunde inte komma loss själv. Det var inte så att det gjorde ont, hon var så glad så. Hon kunde bara inte komma loss.

Jag lyfte på sängen och hon kom ut och viftade lika mycket på svansen. Och det var på något sätt vackert. Jag insåg att hundar inte bara är så oändligt korkade; de är också oändligt bra på mindfulness.

Shakti hade redan accepterat sitt liv som fastsittande under sängen. Hon viftade på svansen när hon låg där, inkilad och fastnad. Och hon var glad. Hon tänkte ”Jaha, jaja, nu bor jag här lite halvvägs under sängen. Men men. Jag är glad ändå. Jag lever här och nu och har jag tur kommer jag få mat här också!”, och det var fint. Jag vill också vara en hund. Synnerligen korkad och synnerligen lycklig.

Jag skriver detta under sängen. Min förhoppning är att jag kan starta ett nytt liv här. Shakti ligger bredvid mig och viftar på svansen. Hon kan komma loss nu. Men jag har försökt kila fast mig så gott det går. Kanske får jag mat av Emelie när hon kommer hem. Kanske lyfter hon på sängen och kallar mig idiot. Kanske kan vi båda börja om våra liv här.

Hon, jag och världens mest korkade och lyckliga hund.