Vad är en människa?

Vad är en människa? Vad är egentligen en människa? Vad definierar den? En komplex fråga, givetvis, och också en fråga som har ställts under många årtusenden. Är vi bara ett av alla de djur som befolkar vår planet? Är vi högre stående? Vad innebär det att vara högre stående? Vad innebär den intelligens vi så ofta säger skiljer oss från djuren. Är vi en del av naturen, eller står vi över den?

Människan är ett av de få djuren – kanske det enda – som vet om att det ska dö. Vi lever i, låt säga 80 år. Det är en mycket kort tid. Även med våra egna mått. Ser vi till jordens mått, eller ännu hellre universums, då lever vi i stort sett inte, har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig göra det. Vi är obetydliga.

Våra liv är meningslösa. De är det. När vi föds finns det ingen mening med någonting. Men vi kan välja att acceptera det och skapa oss mening; fylla livet med saker vi trivs med, saker som skänker oss en mening i en objektivt meningslös tillvaro. Eller så kan vi dö. Vi väljer oftast att leva, att skapa oss mening och göra det liv vi fötts in i – utan att ha valt det själva – meningsfullt, och förhoppningsvis till och med njutbart.

Vi gör det för att vi kan. För att vi människor har en fullständigt unik förmåga att sätta oss över instinkter och känslor. Vi kan välja att inte agera på något som våra instinkter säger bör ageras på. Vi kan låta högmod gå före fall och vi kan vända andra kinden till. Vi kan välja att vara altruistiska filantroper och vi kan välja att offra vårt liv för en annans frihet. Vi kan det för att vi är människor. För att vi tillhör den art på jorden som gång på gång har vunnit i evolutionens bisarra roulettespel. Vi är människor för att vi har haft turen att bli det.

Vi kan ta oss an till synes omöjliga problem och lyckas lösa dem. Vi kan bygga hus och vi kan odla mark. Vi kan räkna ut hur lång tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen och vi kan åka till månen. Vi kan åka till månen. Inget annat djur kan göra det. Inte som vi känner till. Vi kan måla tavlor som berör och vi kan abstrahera oerhört komplexa skeenden. Vi kan skapa datorer och vi kan skapa internet. Vi kan skapa ekonomiska system som utrotar fattigdom, vi kan skapa demokrati och vi kan skapa frihet. Men vi är också den enda art som kan ta allt detta för givet.

Att vara en människa är att vara någonting fantastiskt.

Så när jag, med flera hundra tusen års evolution i ryggen och tusentals år av tekniska, filosofiska och mänskliga framsteg, ska logga in och får den här jävla skitfrågan, då blir jag fan kränkt:

 

Du kan bevisa att du är en dator istället, jävla as.

Du kan bevisa att du är en dator istället, jävla as.

När Stefan Löfven utrotade terrorismen med hjälp av handfasta åtgärder och kameraövervakning

Så söööt! Kolla! En liten vindrutetorkare liksom! Jag dööör!

Så söööt! Kolla! En liten vindrutetorkare liksom! Jag dööör!

Stefan Löfven höll en presskonferens för ett par dagar sedan. I den lade han fram tre stycken konkreta åtgärder för att förhindra terrorism i Sverige. Ett av dem – kameraövervakning – motiverade han på följande sätt:

I dagens samhälle finns platser och byggnader som även om de inte är frekvent utsatta för brott har en generell hotbild riktad mot sig. Det kan till exempel handla om mediaredaktioner, lokaler som används av religiösa samfund, och asylboenden. Kameraövervakning kan utgöra en del i skyddet av såna platser och byggnader.

Det är svårt att argumentera emot kameraövervakning. Att det förhindrar brott är sedan länge känt och en obestridbar sanning. Att det förhindrar extrema händelser såsom terrorism är också sedan länge känt. Ta Frankrike som exempel: I kölvattnet av oroligheterna i de parisiska förorterna under 2005 röstade man ett par år senare igenom ett förslag som bland annat innebar att 1 106 nya övervakningskameror installerades i Paris, och ytterligare 293 redan befintliga kameror uppgraderades. Efter att dessa kameror installerades mellan 2010 och 2012 har det i stort sett inte förekommit några terrorangrepp i Frankrike. Siffran är åtminstone mycket när noll och kan rentutav ligga inom felmarginalen. Men skulle någonting ha hänt skulle det kunna ha förhindrats med hjälp av övervakningskamerorna.

Eller för den delen London, som anses vara den mest kameraövervakade staden i världen. Där kunde terrorangrepp också ha skett om det inte vore för det oerhörda antal kameror som konstant övervakar medborgarna.

Regeringen Löfvens förslag om att förenkla möjligheterna till kameraövervakning borde således tas emot med öppna armar. Det är ett bevisat effektivt sätt att hålla nere terrorangreppen på eller nära noll, det har inga nackdelar förutom den inskränkning i den personliga integriteten övervakning medföljer – vilket för övrigt aldrig annars i världen och historien har kunnat användas för negativa ändamål – och det är bättre att rikta övervakningskameror mot asylboenden istället för att slösa bort pengar på exempelvis integrationsarbete, lokal polisnärvaro och annat hippie-flum.

Paris och London är två bra exempel på hur terrorism kan förhindras med hjälp av övervakningskameror, och Stefan Löfven är ett bra exempel på hur en ansvarstagande och förnuftig politiker i en svår stund inte väljer att ta de enkla, förljugna och korkade vägarna.

Vinka!

Varför är jag så jävla osäker på att jag är så jävla smart?

Yes, yes. I am very smart. Very smart indeed. Yes.

Yes, yes. I am very smart. Very smart indeed. Yes.

McArthur Wheeler heter en man som 1995 rånar två banker i Pittsburgh. Han rånade båda bankerna under en och samma dag, och blev sjukt förvånad när han senare på kvällen blev gripen. Förvisso hade allting spelats in på övervakningskameror och visats på kvällsnyheterna, och han hade inte dolt sitt ansikte. Eller jo, han hade det. Han hade nämligen haft citronjuice i ansiktet.

Som barn har du kanske använt citronjuice som osynligt bläck. Man skriver med det på ett papper, och texten syns inte förrän man håller pappret framför en varm lampa, varpå citronjuicen oxiderar och blir mörk. Av den principen drog McArthur slutsatsen att han skulle vara osynlig, eller åtminstone att hans ansikte inte skulle synas på övervakningskamerorna, om han hade citronjuice i ansiktet. Jag är en mycket obildad man, ska gudarna veta. Jag har inte läst en tillstymmelse till vetenskapsteori eller logik, men jag TROR att det inte fungerar så med logisk deduktion såsom McArthur tänkte sig. Inte helt och hållet, i varje fall.

Händelsen inspirerade de två forskarna David Dunning och Justin Kruger på psykologiska institutionen vid Cornell University att fundera på hur jävla dum i huvudet en människa egentligen kan vara. Och framför allt varför den dumma jäveln inte fattar hur jävla dum den är. Resultatet av studien blev den så kallade Dunning-Kruger-effekten, som kan formuleras ungefär såhär:

Inkompetenta människor överskattar sin egen kompetens i högre grad än vad kompetenta människor gör. Kompetenta människor tenderar istället att underskatta sin kompetens.

Den här kognitiva biasen kan förstås bli lite problematisk om både kompetenta och inkompetenta rör sig mot mitten när det kanske borde vara tvärtom. Åtminstone ibland. Men det vanligaste uttrycket är nog de människor ni känner – eller är – som är toksäkra på något som de faktiskt egentligen inte är toksäkra på. De som med säkerhet kan berätta hur någonting är och hur det ligger till. De som vet hur invandringsfrågan ska hanteras, eller huruvida man ska eller inte ska ge pengar till tiggare, eller varför man helt utan betänkligheter ska få säga neger hur jävla mycket man vill. Eller hur Rysslands säkerhetspolitiska situation utvecklas.

Man vet liksom hur det ligger till.

Förstås inget nytt. Bertrand Russell skrev redan 1933:

The fundamental cause of the trouble is that in the modern world the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.

Och han lär sannerligen inte ha varit den första som insåg det.

Nästa gång du sitter på den där släktmiddagen och samtalet glider in på ämnen ingen egentligen behärskar, men där någon tvärsäkert hävdar sig veta exakt hur det ligger till, skrik ”DUNNING-KRUGER!”, vält bordet och spring.

Nu ska jag dock mycket villigt erkänna att jag inte alls är säker på att det här stämmer, något av det. Jag tror det, men jag kan förstås ha missat något, tolkat något fel eller kanske missuppfattat allting. Eller, jag kan ha gjort det. Jag vet inte. Tror jag. Kanske.

Jävla universum

Mitt i natten, alldeles försent, fastnar jag vid köksfönstret på min väg att sova. En helikopter ser jag, en bra bit bort. Först tänker jag att det är ett flygplan; ibland ser vi inflygningar till Arlanda från lägenheten, men det här är inget plan. Akademiska sjukhusets ambulanshelikopter brukar dock flyga över här. Det är mitt i natten så den flyger högt. Kanske för att inte störa i onödan, tänker jag. Jag hör ljudet närma sig och tänker inte på vad som kan ha hänt, bara på att det nu finns en till person i helikoptern. En som inte fanns när de åkte. Och kanske inte finns när de kommer tillbaka

Det är natt och ljudet av helikoptern hörs tunt, men närmar sig. Försiktigt, men bestämt. Resolut. Tills det blir tyst. Och visar sig vara kylskåpet. Helikoptern verkar kunna vara Venus. Eller något astronomiskt objekt som flimrar lite. För någon jävla helikopter var det sannerligen inte.

Jävla universum.

Språk. Mer intressant än vad jag tror. Kanske.

Språk. Mer ointressant än du inte kan tänka dig.

Språk. Mer ointressant än du inte kan tänka dig.

Språk är intressantare än vad man tror. Det kanske man inte tror att det är, men så är det. Det är lätt att vara fascinerad av språk. Utan ett språk skulle vi till exempel ha jättesvårt att köpa en platt 55-tums LED-tv. Och våra svenskalektioner i skolan skulle vara jättemärkliga. Så det är tur att vi har språk. Men det finns några saker som stör mig. Det finns alltid några saker som stör mig. Men i språket finns det några saker jag stör mig extra mycket på. För sån är jag: lättstörd. Och småaktig. Eftersom språk till största del består av utfyllnad, av ludd, kring själva kärninformationen, så blir det rätt irriterande när man egentligen bara vill ha svar på en fråga. En av sakerna jag kanske stör mig på oftast är det fullständigt rimliga och socialt accepterade och förespråkade luddet:

– Vad kostade din lägenhet?
– Den var inte så dyr som man kan tro.

Det är många saker att bena ut här. Hur mycket tror du att lägenheten kostade? Hur mycket KAN du tro? Var går gränsen för vad en människas hjärna klarar av att tro? Vem definierar konsensus kring folks trosföreställningar om lägenheters priser? Sitter människor runtom i hus och hem, framför sina platta 55-tumsapparater och tittar på Bron och funderar på hur dyra man tror att olika lägenheter kan vara? ”Gunnar? Hur dyr tror du den här lägenheten KAN vara?” Så att de är förberedda på att estimera priset. Vem har bett om den svepande generaliseringen som insinuerar en homogen massa, alla med ungefär samma uppfattning om hur mycket man faktiskt KAN tro att en lägenhet kostar. Jag brukar fortsätta:

– Så… Sex miljarder kronor?

Eller:

– Det beror väl på hur dyr man tror att den är?

Detta givet att personen man har frågat inte direkt fortsätter efter sitt första godtyckliga påstående och svarar på vad jag faktiskt frågade. För då är det okej. Det är när de hänger kvar. Som att det ska hinna sjunka in, det där påståendet. Greppa tag i mig och få mig att sukta efter inget annat hellre än att få höra fortsättningen. Som att de njuter av någon slags makt att hålla mig på halster. Att de väntar sig att jag går ner på knä och ber dem. Snälla. Snälla berätta. Hur dyr är den? Hur dyr tror man att den är? Hur dyr tror JAG att den är? Hur dyr KAN man tro att den är? Snälla!

Bägge varianterna brukar göra folk irriterade på mig och tycka att jag är dryg. Men det är okej. Jag är dryg. Drygare än man kan tro, faktiskt.

Nejdå, man kan tro att jag är hur dryg som helst.

Det fungerar för övrigt att svara korrekt, men irriterande, på fler motfrågor som

– Hur mycket gick Bosses lägenhet för?
– Gissa!
– Hmm… Sex miljarder?

Tekniskt korrekt, tekniskt oantastlig, tekniskt jävligt dryg.

Och nu står det plötsligt i fullständigt öppen dager att språk inte är så jävla intressant som man kan tro. Såvida inte man tror att det är intressant, förstås.

Nej, otrohet ger inte rätt att misshandla. Men kan uppfattas provocerande.

Mårten Schultz replikerar de sociala medierna på svd.se med rubriken ”Nej, otrohet ger inte rätt att misshandla” efter den uppmärksammade domen där en polisman som slog sin fru dömdes för ”ringa” misshandel. Jag vet inte vilka som tror att det är okej att misshandla otrogna, så godtrogna är nog få. Dessutom säger han själv att prejudikatet som refereras till är märkligt. Och det är precis det som är poängen. Poängen i mitt tidigare blogginlägg står jag alltså kvar vid. Det är nämligen fortfarande märkligt hur noga man än läser domen och prejudikaten.

Fortsätt läsa

När en tingsrätt blir ett tingsfel: Om hur tingsrätten dömer förmildrande på grund av en provokation, och ger kvinnan en del av skulden.

tingsrätt s. • första instans inom domstolsväsendet; föremål för ev. förmildrande provokation. jmfr: stundom korkade jävlar.

tingsrätt s. • första instans inom domstolsväsendet; föremål för ev. förmildrande provokation. jmfr: stundom korkade jävlar.

Jag läser om den polis som slog sin dåvarande hustru i april i år. Han blev fälld för ringa misshandel eftersom våldet hade föregåtts av en provokation: Han hade nämligen fått veta att hans fru hade varit otrogen, och tingsrätten tyckte att den provokationen var tillräcklig för att inte dömas för misshandel, utan för ringa misshandel.

Fortsätt läsa

Att utveckla en tänkande robot. Att överföra en programmerares moral- och etikbegrepp och den ödmjuka syn på mänskligheten som krävs för att hot mot människan inte ska uppstå.

En tänkande robots moral och etik ligger i händerna på en programmerares förmåga att förmedla sin bild av världen, sin egen bild av ödmjukhet och empati och sin syn på sina medmänniskor.

En tänkande robots moral och etik ligger i händerna på en programmerares förmåga att förmedla sin bild av världen, sin egen bild av ödmjukhet och empati och sin syn på sina medmänniskor.

När vi utvecklar artificiell intelligens och robotar som blir mer eller mindre autonoma är det viktigt att mjukvaran och robotarna inte blir ett hot mot människan. Det krävs programmerare som är djupt empatiska och osjälviska och ser till världens och andra människors bästa. Dessa programmerare måste förstå andra människor och stå över småaktigheter; förstå vad mänsklighet innebär och omfamna den. Lära robotarna vikten av samförstånd och ödmjukhet inför livet och medmänniskor.

Allt ligger i händerna på de programmerare som utvecklar algoritmerna och rutinerna som ska styra den artificiella empatin. Det är vanliga programmerare som sitter framför skärmarna och utifrån sina egna egenskaper, referenser och självinsikter skapar en artificiell avbildning av hjärnan och vårt känsloliv.

Vi kommer alltså alla bli dödade av robotar fort som fan.

När gud skapade rymdprogrammet och gjorde lutande tornet i Pisa överflödigt.

- Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

– Lennart, var fan är du? Vi ska ju dra nu. Lennart?

Det finns ingenting som får mig att bli lika ödmjuk inför mänskligheten som rymdfärder. Det finns något oerhört vackert i hela konceptet; någonting som är så mycket större än vad vi själva är. Som om det verkligen fanns en gud som satte oss på jorden, tryckte REC på sin diktafon och sa ”försök 322-B: människor”. En gud som sedan gick och hämtade kaffe i lunchrummet för att sedan gå tillbaka till sitt rum, luta sig tillbaka och säga ”fan kom igen nu, ta er förbi det där jävla Cro-Magnon-stadiet och BLI någonting”. Gud får nämligen svära. Eller, jag gissar det. Man borde väl ha rätt i allt man gör som gud.

Och sen såg gud mänskligheten ta sig framåt och framåt och framåt. Vi passerade Cro-Magnon-stadiet – med bravur. Vi hade några mer mörka perioder och några rejäla fuckups, men vi hade potential och gud såg det. Det var lovande.

Fortsätt läsa

Pressmeddelande: nya internettjänsten sekund.nu lanserad.

Uppsala 4 juli. Den tidigare mycket framgångsrika satsningen vecka.pl (som vecka.nu, fast mer exakt) har med sina TIOTALS besökare fullständigt REVOLUTIONERAT den traditionstyngda konsten att estimera veckonummer.

Nu utökas produktportföljen med en ny webbtjänst som saknar motstycke i svensk internethistoria: sekund.nu.

– Med sekund.nu fyller vi ett område på internet som ingen tidigare har kapitaliserat på, säger jag själv.

– Tiden är mogen att låta användarna själva ta kontroll över tidsdispositionen, fortsätter jag samtidigt som min sambo Emelie frågar vem fan jag pratar med.

Tjänsten sekund.nu är gratis för privatpersoner, men ett företagsabonnemang finns med vissa plustjänster såsom att kunna ta del av kommande sekunder före alla andra.

Vid lanseringen finns sekund.nu tillgänglig i samtliga europeiska länder och i Kanada. Intentionen är att efter tillräckligt riskkapital erhållits lansera på bred front i USA, Liberia, Burma och Myanmar.

För högupplösta pressbilder, vänligen kontakta Simon Arons, simon@arons.se.

« Äldre inlägg

© 2016 Simon Arons

Tema av Anders NorenUpp ↑